Steve Jobs

Har precis läst ut Walter Isaacsons biografi om Steve Jobs.

Boken gjorde mig smått gripen och stundtals tårögd. Jag kan känna igen mig i stora delar av Jobs personlighet. Framför allt förmågan att kunna gå in för någonting till 100 där man fokuserar all uppmärksamhet och energi som en laserstråle på en begränsad yta. Till exempel gick Jobs på väldigt speciella dieter, drack bara morotsjuice och åt veganskt. Jag kan vara lika insnöad på olika sorters mat i perioder. Granatäpple är en personlig favorit som jag äter både i frukt- och juiceform. En annan likhet jag upptäckte var vårt intresse för andlighet i allmänhet och österländska religioner i synnerhet. Det är ett område som jag också vill lägga mer tid på förr eller senare.

En egenskap som uppfattats som negativ är den så kallade känslokyla som Jobs hade. Något jag känner igen mig i till viss del. Den beror helt enkelt på att man fokuserar sin hela tankekraft på någonting specifikt och då försvinner allting annat bort. Jag förstår precis hur han stängde av omvärlden för att kunna fokusera på att skapa de speciella produkter han hade visioner om. Man måste offra något för att uppnå något annat. Tyvärr blir familjen och ibland även hälsan lidande för att man ger allt åt ett "högre" syfte. Jag vet själv hur jag är när jag är fullständigt inne i ett projekt. Att svara på sms eller telefonsamtal som inte handlar om projektet prioriteras ned, att komma ihåg födelsedagar eller bara höra av sig för sakens skull läggs åt sidan, att träna bortprioriteras, ibland "glömmer" jag till och med bort att äta och måste till slut avbryta mitt arbete bara för att magen skriker så hårt efter mat att jag omöjligt kan fortsätta. I Jobs fall, som han skriver med egna ord i bokens slut, gjorde han det för mänskligheten. För att ge någonting tillbaka och följa de spår som tidigare generationer trampat upp. Just denna drivkraft är något som jag själv skrivit om tidigare i bloggen. Det är kul att dela dessa drivkrafter med stora visionärer och artister som Jobs. Jag är dock inte riktigt lika hardcore som Jobs i min fokusering. Jag är mer en Jobs Light. Jag vet att jag kan uppnå storartade dåd om jag vill men jag klyvs samtidigt av dilemmat att behöva offra en så stor del av livets övriga glädjeämnen och ansvarsområden för det. Sådant som familj, vänskap, resor, äventyr, lek, skratt, nyfikenhet och hälsa känns också viktigt. Det svåra för mig är att balansera detta med min målsättning att försöka göra något för mänskligheten. Ofta hamnar jag i obalans och finner mig för långt åt ena hållet. Jag hoppas att det ska gå att kombinera på något vis även om jag vet att endera sidan av myntet kommer bli lidande tid till annan.


Några saker som skiljer mig och Jobs är den temperamentsfulla sidan av personligheten. Jag håller mig i princip alltid kylig och behärskad i de flesta situationer. Jag skriker inte ut mina känslor.  En annan lärdom är att inte bli för extrem i allt jag gör, lagom är ofta bäst. När det gäller till exempel olika matvanor eller andra påfund måste man kunna kompromissa efter omständigheterna. Jag är nog mer av en pragmatiker när det gäller mycket, det vill säga jag bryr mig mer om att det bara ska funka än hur det känns.

En annan sak som vi skiljer oss inom är inställningen till välgörenhet och konsumtion. Visserligen var han själv väldigt minimalistisk men jag känner ändå att produkterna vara riktade till människans konsumtionssvaga nerv. Något som faktiskt var en källa till konflikt och diskussion i Jobs liv. Jag har själv ägnat mig åt liknande verksamhet med liknande konsumtionsprodukter och det kändes inte helt tillfredsställande och kongruent med mina personliga uppfattningar om konsumtion och resursslöseri. Jag är själv för återanvändning och gillar inte att kasta saker i onödan. Hellre ge dem till insamlingar eller sälja på andrahandssajter.

Om jag ska vara ärlig så har jag själv aldrig ägt en apple produkt eller haft en önskan att köpa en. De är alldeles för dyra och onödiga i min smak. Jag gillar prisvärda produkter som fyller sin funktion och thats it. Jag behöver ingen fantastisk design när det gäller arbetsverktyg vilket mobiler och datorer är för mig i första hand.

Jag undrar vad en person som Jobs hade kunnat åstadkomma inom politik eller forskning. Han hade en personlighet som fick saker att hända oavsett vad omgivningen tyckte eller sa. Med den handlingskraften kan man åstadkomma vad som helst. Jag vet själv att jag har det draget i mig och därför är det så otroligt viktigt att man siktar in sig på värdefulla mål. Det blir dock inte alltid rätt. Man måste prova sig fram. Jag hoppas att kunna bidra med någonting som för människosläktet framåt på resan i universum och tiden.



Jag skriver ju allt detta av anledningen att mina eventuellt framtida avkomlingar skall förstå sig på hur jag resonerat när jag bestämt mig för hur jag ska leva mitt liv och göra de val jag kommer att göra. Kanske kan ni förstå er på mig något bättre genom att läsa hur jag tänkte som ung.

Att vara en konstnär är att skapa någonting av värde för medmänniskorna. Kulturellt eller praktiskt. Förr i tiden kunde konstnärer både vara vetenskapsmän, affärsmän, måla tavlor samt skriva. Jag ser det som en idealistisk bild. Att inte begränsas i sina uttrycksformer. Jag vill verka inom alla områden där jag är nyfiken och ser en möjlighet att förbättra eller utveckla.


Jobs förutspådde att detta århundrades största genombrott kommer att ske i gränslandet mellan biologi och teknologi. Det är något jag också tror och hoppas. Jag är väldigt nyfiken på ny bioteknik och allt vad det kallas. Tänk vilka möjligheter som borde kunna uppstå när det gäller att bota cancer och andra sjukdomar. Kanske kan vi till och med besegra döden? Eller åtminstone förlänga livet med ett antal friska år. Detta är ett område jag gärna vill bidra till om inte direkt så indirekt. Men först krävs det en plattform att stå på ekonomiskt. Det är det jag försöker bygga upp nu.

Mitt egna företagsprojekt rullar på i maklig takt för närvarande. Bolaget har blivit lite mognare den senaste tiden med en mer professionell organisation. Vi håller på att växa ifrån barnstadiet och bli om inte vuxna så åtminstone tonåringar. Omsättningsmässigt så står vi just nu still men det beror på att vi måste implementera nya och bättre rutiner innan vi kan växa vidare. Man kan inte behålla babykläderna på när man blir tonåring.

På återseende.

Vad som krävs och varför göra sig besväret?

Jag fick en del kommenterar på ämnet hur man bygger upp en affärsverksamhet på kort tid efter senaste inlägget. Självklart kan jag bara utgå från mitt tillvägagångssätt vilket inte behöver vara sanning för alla. Hur som helst ska jag försöka beskriva vad som krävs av mig för att jag ska lyckas med mina affärsverksamheter...


Folk frågar mig ibland vad jag ska hitta på för kul saker i helgen. Jag brukar svara att jag ska tänka, komma på nya idéer. Det är i princip vad jag gör på min lediga tid. Kombinerat med avslappnande och tidsfördrivande aktiviteter såsom träning, tv-tittande, bokläsning, matlagning och dataspelande. Dessa aktiviteter behöver jag regelbundet ägna mig åt för att koppla bort tankarna från affärerna och arbetet. Ibland kommer faktiskt de mest briljanta idéer till mig mitt under en totalt intetsägande aktivitet såsom att titta på någon tramsig tv-serie.

På frågan hur man bygger en framgångsrik verksamhet på väldigt kort tid är mitt svar: Fokus. Fokusera enbart på verksamheten. Ingenting annat. Självklart måste drivkraften och viljan finnas där från början för att dra igång det hela men det har jag avhandlat i tidigare inlägg.


Kan du strunta i omgivningens krav på dig? Kan du stå emot samhällets normer för att skapa någonting extraordinärt? Räkna inte med att det går att åstadkomma det ovanliga samtidigt som du gör det allt det där vanliga. Om man gör som alla andra kommer man att uppnå samma saker som alla andra. Personligen vill jag varken leva som de flesta eller uppnå det som majoriteten uppnår.

Några saker jag ofta försakar som är vanligt i vårt samhälle:
Resa för nöjes skull
Shoppa
Festa/dricka alkohol
Ha ett förhållande
Umgås med vänner och släkt
Nöjesaktiviteter såsom sport, musik, spel, etc

Saker jag gör istället:
Tänker på eller jobbar med mina företag
Vilar för att få energi till ovanstående punkt


Men hur kul låter det där livet egentligen undrar du nu? Inte alls! Det är inte kul på samma sätt som en rolig fest eller fotbollsmatch eller vad man nu tycker är kul. Och det är inte meningen att det ska vara kul! Det är poängen. Många tror att allting måste vara kul alltid. Att saker är kul betyder inte att de är meningsfulla eller värda att ägna sig åt enligt mig.

Har människan alltid haft kul och festat sig igenom evolutionen fram till det vi är idag? Jag tror inte det.

Är vi nu så fulländade så att vi kan strunta i att utvecklas vidare och bara ägna oss åt nöjen och förströelse?

Jag anser att det är en skymf mot alla de människor som levat före vår tid som kämpat med blod, svett och tårar för att skapa vår nuvarande värld. De har jobbat hårt som bönder eller slavar. De har slitit i salt- och kolgruvor. De har dött i sjukdomar och olyckor. Blivit uppätna av vilda djur. Fått utstå fattigdom, svält och förtryck. Livet har sannolikt varit förbaskat hårt för de flesta som levt för mer än 2-3 generationer sedan.

Genomlevde de allt detta bara för att vi ska kunna ha fredagsmys framför idol??

Jag hoppas inte det och jag vill istället försöka göra någonting vettigt av all rikedom jag har fått till skänks. Då syftar jag inte på egen uppnådd rikedom utan vårt samhälles välfärdsrikedom.

Okej, så fredagsmys var inte meningen med mänskligheten kanske några enstaka procent håller med mig om... men vad ska man göra av det välfärdsliv vi fått till skänks av våra förfäder?

För det första så tycker jag att vi ska säkerställa att mänskligheten har en framtid. Att vi inte utrotar oss själva genom ren och skär idioti. Energibrist, miljöförstöring, sjukdomsepidemier, kärnvapen, etc. Allt detta måste lösas i första hand. I andra hand behöver vi göra oss oberoende av vår planet. Vi kan inte stå och falla med jorden. Om en stor asteorid väljer fel bana så är det hejdå mänskligheten. Att ignorera den risken är dumt.

Vi behöver alltså kolonisera rymden, förr eller senare. Jag hoppas kunna bidra till denna utveckling och föra mänskligheten vidare på vår resa i tiden och universum.


Alltså,

Stäng av tv'n, avbryt fredagsmyset och börja kolonisera rymden!
Jag har redan satt igång..




30 minuters fördjupning: (varmt rekommenderad)

Bill Gates:
http://www.ted.com/talks/lang/eng/bill_gates.html

Michio Kaku:
http://www.youtube.com/watch?v=9cmmDCqCOEs

En krigare

Kärleken, drivkraften, elden som brinner i mitt bröst. Aldrig går den att släckas. Jag kommer att kämpa in i det sista. Ingenting kan hindra mig och min kamp. Att bli misstrodd, missförstådd, sviken, ogillad, det är sådant man får stå ut med om man vill bli bäst. Om man ska lyckas med förverkligandet av sina egna planer, ingen annans.

Lyssnade precis på Henrik Larssons sommarprogram. En inspirerande person. Jag inser tydligt likheterna mellan att bli en framgångsrik affärsman och idrottsman. Man offrar till stor del samma saker i livet. Ens fokus är knivskarpt och man ser sig själv som en krigare. Vi är dagens riddare och jägare. Jag känner igen Henriks tankesätt. Man är en jägare och jakten är ditt kall. Man är en överlevare och hur skadad man än må bli fortsätter man avancera tills man inte orkar längre.


Företaget är min arme och mitt barn på samma gång.

Att driva företag kan vara både himmel och helvete. Man ger och man får tillbaka.

Ibland drivs jag av själva tävlingen. Kicken av att göra strategiskt smarta beslut som leder till seger. Ungefär på samma sätt som jag älskar att spela strategispel som risk eller kortspel eller andra tävlingsformer där smartast hjärna vinner.

Ibland drivs jag av andra saker. Att aldrig behöva gå hungrig eller leva fattigt. Att kunna förverkliga ens önskningar. Att förändra världen.

En kombination av dessa drivkrafter startar upp mig och motorn inom mig jobbar på högvarv när jag trycker pedalen i botten. Jag är en krigare och jag är gjord för att slåss.

Det finns nu ingen gräns för hur stor min företagsgrupp kan bli. Ännu är jag bara i början av ett fantastiskt äventyr. Det är dags att gå ut och erövra världen!

Det är klokt att vara rik

Medan jag ligger i min säng och väntar på att bli frisk funderar jag stundtals över vad människor i allmänhet och jag själv i synnerhet ägnar sina dyrbara timmar åt och varför vi gör just det vi gör?

Den här offentliga dagboken eller "bloggen" har rikedom och pengar som tema därför skall jag försöka behandla främst de aspekter i livet som har med insamlandet av pengar att göra.

"Det är klokt att vara rik" -är ett citat jag skriver under på. Varför då? Undrar du.

Först måste jag ju definiera ordet Rik. Med rik menar jag ekonomiskt oberoende. Med ekonomisk oberoende menar jag att du ska kunna leva på avkastningen på dina pengar utan att behöva jobba alls. Med "kunna leva" menar jag att du ska ha råd med de utgifter som du själv anser dig behöva för att leva ett gott liv enligt dina egna premisser.

Varför är det klokt att vara rik då?

Förenklat förklarat därför att du kan använda din främsta tillgång, tiden, så mycket mer effektivt om du är rik. Jag försöker alltid förenkla saker så mycket som möjligt, koka ner dem till dess beståndsdelar. Låt mig förklara hur jag tänker angående ovanstående citat.

Säg att man lever i ca 30 000 dagar. Om man istället för ett begränsat antal dagar ser livstiden som ett begränsat antal maträtter så kan vi göra ett litet tankeexperiment. Säg att vår enda uppgift och syssla i tiden är att äta, vi har fått 1000 maträtter att smälla i oss för enkelhetens skull. Vi har också fått en kokbok med 1000 olika rätter, allt från Blodpalt till Halstrad marulk. Du ställs nu inför två alternativ.

1. Du får endast äta fläskfilé med ananas och kokt potatis under alla 1000 middagar. (En middag som jag ger poängen 5 av 10 på en tillfredsställelseskala 1-10)

2. Du får äta enbart kokt ris och vatten under de första 200 middagarna men under resterande 800 middagar får du välja fritt bland alla 1000 maträtter i kokboken. (Riset anser jag vara en 2a poängmässigt men de valfria middagarna bör jag kunna få upp till ett genomsnitt på 9 poäng när jag smakat mig fram till ett antal favoriter.

Om det här vore en matematisk formel skulle man då kunna räkna ut den genom att se vilken av de två ekvationerna som ger flest poäng. (1000 middagar *5 poäng) eller (200m*2p)+(800m*9p). Svaret är den sistnämnda ekvationen.

Jag hoppas att du förstår vart jag försöker komma. Jag tror att man får ut mer tillfredställelse och upplevelser av livet genom att offra några år i början för att kunna ägna resten av åren till att kunna testa att göra en massa olika saker för att se vad man gillar att göra bäst.

Nu är det väldigt förenklat och man kan ju se det hela ur tusen olika synvinklar och argumentera fram och tillbaka till döds dagar men oavsett vilket så anser jag det ligga ett visst mått av sans och logik i resonemanget jag för.

Jag själv har nu snart käkat ris 200 gånger och är på gränsen till att kunna börja välja vilka maträtter som helst att äta i resten av livet. Var det värt det? Utan tvekan ja. När man ser tillbaka på det så var inte ens riset så äckligt eller tråkigt som man kunde tro utan jag tycker till och med att dessa 200 middagar har varit minst lika goda och upplevelserika som de fläskfilémiddagar människorna i min omgivning valt. Det kan ju nu måhända vara så att de resterande 800 middagarna inte blir så fantastiska som man kan ha förväntat sig heller men det känns åtminstone oerhört mycket mer spännande och kul än att bara äta fläskfilé 800 gånger till.



Nu har vi utrett varför det är klokt att bli rik. Dina valmöjligheter ökar. Du är inte tvingad till ett enda alternativ vilket kan vara hemskt om det är ett alternativ du inte råkar gilla eller som bara blir trist i längden.





Nästa frågeställning jag grubblat över är följande.

Vilken är den ultimata tidsfördelningen av "hårt arbete" kontra "skörd av frukterna eller tid som ekonomisk oberoende"

Man får givetvis anta att desto mer tid man lägger på arbete(A), desto fler frukter(F) kan man skörda men å andra sidan har man mindre tid kvar att äta frukterna på om man lagt mycket tid på arbete.

Två alternativa ekvationer skulle kunna se ut så här:

1. 50år * F - 10år * A
2. 30år * F - 30år * A

Här måste man sätta ett värde på hur hårt eller jobbigt arbetet(A) är samt ett värde på hur skönt eller bra frukterna(F) av arbetet är för att komma fram till en svar.

Eller på ren svenska. Man måste fundera på om de utökade ekonomiska valmöjligheterna man kan åtnjuta efter 30 års hårt arbete istället för 10 års hårt arbete är värt de 20 extra årens arbete. Självklart väger det då in hur mycket mer pengar det rör sig om efter 20 års arbete till.

I den här frågan lutar jag mer åt alternativ 1 ekvationen. Jag njuter hellre av 50 år med hyfsat goda ekonomiska valmöjligheter än jobba hårt 20 år till för att njuta 30 år av extremt goda ekonomiska valmöjligheter. Jag värderar de närmaste 20 åren väldigt högt. I verkligheten är ju dessa 20 år också några av de bästa åren i livet rent fysiskt och psykiskt. Man riskerar ju att inte vara lika kapabel att njuta av frukterna de sista 20 åren som de första 20 åren. Du vill ju hellre vara psykiskt frisk i en 30 årings kropp än en 70 årings.

Nu är detta så klart bara idiotiska matematiska formler, trams och löjligt snick snack kan man tycka. Det tycker jag nog själv också ibland. Men man får ta det för vad det är. I bästa fall kan det kanske ge en sorts tankeställare över hur man ska fördela sin tid, hur hårt man väljer att jobba och hur länge.



Arbete behöver ju inte vara en plåga. Om jag nu t.ex. finner en syssla som både ger mig stor tillfredsställelse psykiskt och fysiskt samt ger bra med pengar så kommer jag givetvis att ägna mig åt den. Om jag väljer mellan två sysslor som är nästintill likvärdiga tillfredsställelsemässigt men där den ena sysslan ger väldigt mycket mer pengar så kommer jag att välja sysslan som ger mest pengar. Det handlar alltid om avvägningar. Mer frukter är alltid bättre än färre. Mindre tid ägnad åt otillfredsställande arbete är alltid bättre än mer. Desto mer frukter jag samlat på mig desto mindre ytterliggare otillfredsställande arbete är jag beredd att utföra för ytterliggare frukter.


Slutsatser:

Livet är för kort för att ägna sig åt något man inte gillar att göra.

Ägna kort men intensiv tid åt sådant man inte gillar för att kunna ägna lång tid åt det man gillar.


Alltså. Om du i dagsläget gör något du inte verkligen gillar. Se till att antingen sluta med det direkt och gör något annat eller, lägg upp en plan för att jobba riktigt hårt med det du kan tjäna som mest på i relation till arbetade timmar oavsett om du gillar det eller inte och sätt en deadline för när du ska kunna sluta med det för evigt och ägna dig åt vad du vill.

Drivkraften bakom pengarna

If there is a will there is a way.

Jag tror att det är grundläggande att det finns en bakomliggande drivkraft till att bli rik eller ekonomiskt oberoende för att man skall lyckas. Alternativt en drivkraft för att undvika motsatsen.

Jag minns när jag jobbade som anställd i 19-års åldern. Hur jag led av att lyssna på de dumma fikarastdiskussionerna om diverse oväsentligheter, jag tror du vet ungefär vad jag menar. Jag fick en känsla av att folk jobbade lika mycket för att snacka skit som för att tjäna pengar. De uppgifter jag sedan skulle utföra kändes allt för banala, jag fick ingen som helst stimulering av att stapla syltburkar, fylla på mjölk eller baka bröd på konsum. En robot hade klarat det lika bra. Jag visste intuitivt att jag kunde åstadkomma mycket mer. Men jag visste också att jag behövde erfarenheter och startkapital så jag fortsatte jobba några månader på varje vanligt arbete jag provade på.

En händelse som gjorde intryck på mig inträffade när jag som 20-åring jobbade på kontor och skulle dela kontorsrum med en kvinna i min egen ålder. Jag jobbade på provision och kämpade målmedvetet varje dag för att dra in pengar, min kvinnliga kollega gillade att småprata lite då och då men skötte också sitt jobb. En dag blev jag inkallad till en chef, jag fick beskedet att min kollega inte klarade av att jobba med mig då jag var en kall och osällskaplig personlighet enligt henne. Vi skulle alltså byta kontor. När jag konfronterade henne med detta så brast hon ut i storgråt och det blev stora utlägg om hur jag aldrig småpratade med henne på morgonen, på lunchen eller närhelst hon försökte prata om det ena eller andra med mig. Jag hade faktiskt inte anat detta tidigare utan tyckte att vi hade en bra arbetsrelation där vi kunde prata ibland men ändå fokusera på det viktigaste nämligen att tjäna pengar. Uppenbarligen hade jag fel. Jag är inte en känslostyrd emotionell människa, jag är nog ganska kall och beräknande av naturen. Jag har väldigt svårt för människor som får emotionella utbrott och inte kan behärska sig. Kanske är det också denna kyliga egenskap som fått mig att utan allt för stora svårigheter känslomässigt våga investera när det så att säga flyter blod på gatorna men också gå mot strömmen och sälja när alla andra köper och framtiden ser som ljusast ut. Många människor jobbar för att umgås och prata om lättsamma vardagliga små händelser, mitt mål har varit ett annat än att springa runt runt i det ekorrhjulet, jag ville vidare. Idag vet jag att flera av personerna på det gamla jobbet fortfarande är kvar där, antagligen trivs de bra eller åtminstone vantrivs de inte. Hoppas jag. Jag hyser inget förakt mot den typen av människor men om man vill någonstans ekonomiskt så tror jag att man måste ägna mer tid åt själva affärerna och mindre tid åt vardags shit-chattet.

Där hemma hade vi det tufft ekonomiskt sedan några år tillbaka då hyran dubblats pga ett stambyte. Ibland var det på gränsen till att det fanns pengar till mat, detta gav upphov till mycket klagande och oro. Jag ville aldrig att mina barn skulle uppleva den situationen i framtiden. En av de hårdaste slagen var när min mor var tvungen att ge upp en av sina livs drömmar som hon kämpat länge för pga tillfälliga ekonomiska trångmål. Jag tror att det slog an en stark sträng i mig som har varit en av de bakomliggande faktorer som drivit mig sedan efter. Jag skall aldrig bli begränsad av ekonomiska faktorer i strävan efter att uppfylla mina drömmar löd mitt inre budskap. Ingenting skulle hindra mig från att uppnå den ekonomiska trygghet som krävdes för att skapa ett rikt och fritt liv.

Kanske var det dessa upplevelser som gjorde den stora skillnaden. De flesta av mina vänner har troligtvis inte upplevt samma ekonomiska besvär i sin uppväxt och de verkar inte heller ha ett lika stort begär efter att tjäna pengar och lägga dem på hög. Jag vill dock påpeka att min familj inte levde i någon 100%ig ekonomisk misär med socialbidrag och kronofogdar men vi var helt klart inte längre än ett par hundralappar per månad ifrån det den värsta tiden. Man kanske skulle kunna säga att det rent av var en ekonomisk nära döden upplevelse som fick mig att se på privatekonomi och pengar på ett helt nytt sätt efteråt, precis som de som överlever en dödlig olycka ser på livet på ett nytt sätt därefter.


För mig har följaktligen alternativet till att vara rik känts för smärtsamt för att jag skulle kunna uthärda det. Jag har aldrig klarat av att jobba med folk jag inte själv valt att ha omkring mig, att vara tvingad till uppgifter som någon annan bestämt eller inte ha möjlighet att själv sätta gränser för hur mycket jag kan tjäna/spara/spendera. Jag har helt enkelt varit tvungen att bli ekonomiskt oberoende så snabbt som möjligt för att kunna känna mig bekväm med min tillvaro. Om jag inte hade valt "the road to riches" så hade jag nog känt mig kvävd och hämmad oavsett vad jag jobbat med. Idag känner jag mig mycket mer tillfreds med livet än då jag inte hade pengar, jag skulle säga att min förvärvade ekonomiska trygghet har varit en av de största nycklarna till det goda i mitt liv.



Jag avslutar med ännu ett citat, jag är en sucker för citat:)

Om man inte finner sig i någonting annat än det man vill ha är det heller inte någonting annat man kommer att få.