onsdag 27 mars 2013

30-årskrisen



Det var 4 månader sedan sist jag skrev här och över 3 år sedan jag skrev första inlägget.

Oftast blir det att jag skriver när det är något man grubblar på eller något man blivit inspirerad av.

Av naturen är jag en nostalgisk person. Jag ser med vemod tillbaka på den tid som varit och har lätt för att känna en viss ångest över att det som hänt aldrig kan upplevas igen. Jag är ledsen och rädd för att allting ska ta slut en dag. Jag känner stress och press för att tiden inte kommer räcka till. Det är så mycket jag vill och önskar att livet skall innehålla, men i och med att tiden går börjar man ana att man inte kommer att hinna med allting. Jag kommer inte att kunna bli både idrottsstjärna, buddhistmunk, filmregissör, vetenskapsman, greenpeaceaktivist, finanshaj, författare, konstnär, eller hundra andra yrken eller sysslor jag skulle vilja ägna mig åt. Jag avskyr att välja, att gå och handla på ica kan vara ett mindre dilemma i sig för mig när jag ställs inför alla olika sorters marmelad, fetaoster eller juicer. Ibland trivs jag bäst när livet är enkelt, man går upp tidigt, gör en bestämd syssla, somnar av trötthet på kvällen. Har varit på några sådana resor senaste månaderna och det har varit skönt, man har inte behövt tänka så mycket. När man kommit hem däremot är det lätt att slås av tusentals tankar.

Antagligen har jag någon sorts mindre kris. Kanske är det en 30-årskris, det är inte långt kvar tills jag fyller 30 år nu. Utmärkande för just 30-årskrisen är att man jämför sig med andra hur långt man kommit i livet på olika plan. Citerat om 30-årskrisen, källa:
30- årskrisen
Vi blir allt äldre och livet därför allt mer utsträckt. Vi utbildar oss längre och stadgar oss senare. Men den biologiska klockan består. Detta dilemma gör att många ”knappt hinner bli vuxna” innan de måste ta ställning till om de ska skaffa barn...
30-årskrisen är alltså väldigt biologiskt betingad, men också kopplad till vår samtid med krav på att vi alla inte bara ska skaffa barn, utan också vara välutbildade och framgångsrika, med fina hus och vältränade kroppar.
– Allt ska liksom vara på plats när man fyller 30, annars är man misslyckad. Många jämför sig också med andra i samma ålder – som man ofta upplever har kommit mycket längre.
Just detta, att jämföra sig med andra, karaktäriserar 30-årskrisen, en ålder då även gamla och ibland traumatiska barndomsupplevelser kommer i kapp en och behöver bearbetas.

Självklart jämför jag mig med mina förebilder som i många fall startat storföretag och blivit miljardärer innan 30, det är en källa till viss ångest och känsla av att ligga steget efter. Jag har relativt höga krav och ambitioner. Att ha ett bra jobb och en trevlig vardag är inte nog för mig, då skulle jag känna att jag slösade bort mitt liv. Jag offrar hellre av den trevliga vardagen för att nå längre än till ett vanligt jobb. Jag är till någon del en perfektionist, det får ta tid och ansträning men jag vill att resultatet ska bli perfekt.

Egentligen känns det fånigt och löjligt att sitta och ha ångest för något sådant här, jag som kan tycka mig vara så klok. Ingen klokhet i världen kan dock rädda mig från att tiden rinner iväg och det är det som stör mig. Visst jag kanske har slösat bort en massa dagar, månader, år eller så har jag utnyttjat tiden väldigt väl, det är relativt. Detta är oavsett ett vägskäl, en platå att stanna på och titta ut över den förgångna tidens vyer. Där skådar jag lycka, sorg, vänskap, arbete, kärlek, besvikelse, rädsla, sjukdom, hopp, rikedom, vemod, frustration, ilska, förväntan och mycket mycket mer. Jag vet ärligt talat inte om det är bra för mitt sinne att titta tillbaka eller inte, att tänka på det som varit gör mig ack så vemodig. Jag vill sträcka ut en hand och dra mig in i den förflutna tiden igen som om man kunde sträcka sig in i ett fotografi och få uppleva det som hände där och då igen. Men tiden har ingen återvändo, den skyndar på i rask takt utan att se tillbaka. Man får försöka hänga med så gott det går, ibland kanske man lyckas springa lite i förväg och ibland halkar man efter.

Nåväl, idag blir det mest personligt svammel. Inga ingående ekonomiska prognoser eller rapporter så långt ögat kan nå. Min ekonomi står i princip still. Antagligen är det en bidragande anledning till mitt krisande. På lite över två år har jag startat och drivit ett företag från 0 till 30 miljoner i omsättning med god vinstmarginal på över 15%. Tillväxten har varit enorm det första 1½ året. Nu har dock tillväxten stannat av helt. De senaste tre månaderna har bolaget inte växt alls. Det står still för första gången sedan vi startade. Detta är en stor källa till frustration och missnöje. Visst är 30 mkr bra och betydligt större än något jag tidigare gjort, men det är inte någon milstolpe att stanna vid. 100 mkr kan jag möjligen ta en paus vid och göra någonting annat ett tag, inte 30. I min vildaste fantasi hade jag hoppats på 100 mkr i omsättning innan jag själv fyllde 30 år men det är nu helt omöjligt och den insikten slår ner mitt humör. Visst var det en hög målsättning och visst hände oförutsedda saker på vägen som saktat ned takten men ändå känner jag nu besvikelse. Att skjuta på det här målet tills jag är 32 eller 33 känns deppigt. Troligtvis är detta det största skälet till att jag nu känner en gnagande ångest och besvikelse över att bli 30 år. Jag hade hoppats nå mitt 100 mkr mål och kunna njuta av mitt trettionde år med semester och kanske prioritera lite annat i livet. Jag ville bli riktigt rik som ung kort sagt. Nu får jag försöka förlika mig med att jag misslyckats med det och anpassa mina målsättningar.

Anledningen till att bolaget har stannat i växten är dels externa men det beror även på att jag varit mindre hands-on i den operativa driften det senaste halvåret, bland annat pga en relation som jag nyligen avslutat. Det är nu nödvändigt för mig att börja jobba desto mer aktivt i bolaget och se till att det börjar hända saker. Egentligen gillar jag det, att kämpa och kriga. Det var dock ett tag sen jag var ute på fältet och slogs så nu måste jag lägga mig i hårdträning, damma av rustningen, vässa lansen och hoppa upp på hästen igen för att ge mig ut i strid. 30 år och soldat. Jag undrar när det är dags för det lugna familjelivet? Går det att kombinera med krigandet? De flesta entreprenörer som pratat familjeliv har i princip sagt att det är obefintligt. I min perfekta värld ska det gå att kombinera. Det får dock vänta ett par år till gissar jag. Nu är fokus på att få fart på mitt skepp.

God lycka alla krisande krigare där ute!