Återuppståndelsen del 2

Det var nu över två år sedan jag skrev i min kära dagbok. Mycket har hänt och allting har förändrats. Några saker är dock desamma som förut.

Jag skulle kunna skriva en bok om dessa två åren och det har jag nästintill gjort men det är alldeles för privat att dela i nuläget. Kortfattat så gick jag in i väggen första halvan av 2013. Brände ut mig totalt. Tappade allt. Både fysiskt och psykiskt. Allt jobb, stress, oro, konflikter, uppvarvning och glöd som jag upplevt de föregående 7-8 åren hade till slut tagit ut sin rätt. 

Visst hade varningssignalerna kommit långt tidigare. Som de stressrelaterade hudutslag jag fick redan runt 2005 när jag var inne i intensiva jobbperioder. Redan då lärde jag mig faran med att varva upp mig själv allt för mycket. Under 2012 kom mer oroande symptom. Svårigheter att sova då jag var alldeles för uppvarvad efter arbetsdagen. Det behövde absolut inte vara negativa tankar som snurrade i hjärnan på kvällarna, snarare tvärtom. Allt gick ju så bra med företagen och investeringarna att jag bara hetsade upp mig själv över de fantastiska framtidsutsikterna. Jag kunde inte slappna av mentalt och fick svårt att sova allt som oftast. Sedan kom en hjärtklappning som kändes som att hjärtat slog dubbelt så hårt som vanligt. Jag kunde höra min egen puls mitt på dagen och när jag skulle sova dånade pulsen i öronen så att det inte gick att slappna av eller tänka på någonting annat. Detta var de tydligaste tecknen som varnade om vad som komma skulle. Men jag körde på som vanligt, ägnade ofta både dagen och kvällen åt att antingen aktivt jobba med företaget eller när jag var hemma, tänka på företaget. Jag förstod inte då att man inte kopplar av när man har hjärnan uppvarvad på alla växlar analyserandes någon investering eller företagsproblem. Jag tog till mig citatet; den som inte slutat tänka på sitt företag när han går hem för dagen är den som kommer lyckas. Citatet stämde mycket väl. Jag lyckades bra med alla företag och investeringar, de bar frukt och jag uppnådde mitt mål om ekonomiskt oberoende med marginal. Men det hade sitt pris. Ett pris jag inte är säker på att jag hade velat betala om jag vetat om det i förväg. 

Sommaren 2013 hade jag bestämt mig för att ta en paus från arbetet med företaget helt och hållet. Att få lite välbehövlig vila kändes som en bra idé. Problemet var att när jag satt där hemma och skulle vila ut så ökade den inre stressen tiofalt och jag kunde inte slappna av för fem öre. Jag blev enormt stressad över att inte ha någonting att göra eller sysselsätta hjärnan med. Ingenstans att gå på dagarna. Jag var ju van att jobba i 110% dygnet runt. Antagligen hjärnan totalt frispinn när den inte hade fast mark springa på längre. Sömnproblemen förvärrades och ångest och förvirring tillkom. Kulmen blev flera nätters total sömnlöshet och stark hjärtklappning som till slut ledde till att jag höll på att svimma mitt på gatan när det kändes som att hjärtat skulle stanna. Jag trodde jag fick en hjärtattack och fick åka till akuten. Där låg jag och de analyserade mitt hjärta för att se vad som var fel. Jag funderade på om det var kört. Har jag offrat mitt liv för att bygga en förmögenhet? Har jag offrat mina vänner, familj, kärlek och glädje för ett fett bankkonto? Ja, det var delvis sant. Nu stod sanningen kristallklar för mig, liggandes där på båren på akuten med ekg och blodprover fastspända på kroppen. Pengarna är inte viktiga längre. Jag är färdig. Jag behöver inte och vill inte tjäna en enda krona till. Inte på bekostnad av min hälsa. Nu är det bara mina relationer som betyder någonting. Glädjen jag känt under livets ljusa stunder med alla mina nära vänner och familj. Det är det värdefulla i mitt liv. Jag försökte rädda världen genom mitt företagande, jag hade planer på stora välgörenhetsprojekt. Nu var det nog. Om jag dör så var ändå ingenting till något nytta. Nu måste jag omforma mitt liv. Jag måste leva på ett sätt som är hållbart och som passar mig. Jag trodde jag var en företagsmässig terminator som kunde kämpa på i all evighet utan minsta bränsle i form av vila, glädje och kärlek. Jag hade fel. Jag var bara en människa. En vanlig människa med vanliga mänskliga behov. Jag var inte som terminator som inte hade känslor, jag kunde gråta. Jag grät på riktigt för första gången sedan jag var barn. Det var smärtsamt. Jag hade skadat mig själv på ett sätt jag inte kunde förstå när jag gjorde det.

Resan tillbaka till livet har varit lång och smärtsam. Den kantades av kronisk ångest, panik och stressrelaterade sjukdomar. Jag klarade det på ren överlevnadsinstinkt och genom att acceptera att leva i lidande. Jag fick efteråt höra av en läkare att han inte trodde jag skulle klara mig levande ur det så som mitt skick var när jag var på botten. 

Det är för smärtsamt att skriva mer ingående om den resan nu. Det får bli en annan gång.

Idag är läget någorlunda stabilt. Jag lever fortfarande med men efter det som hänt. Bestående hjärnskador efter all sömnbrist. Lättväckt ångest och oro trots att ingenting finns att oro sig över. Stress som aktiveras av en tiondel av den anspänning som krävdes förut. Jag är handikappad arbetsmässigt. Men med tanke på den nivå jag hade förut i min arbetskapacitet så räcker en tiondel gott och väl för att jag ska lyckas göra någonting produktivt även idag.

Jag jobbar nu 2-4 timmar om dagen i snitt i ett mycket lugnt tempo. Mina företag finns kvar. Mina investeringar likaså. I nästa inlägg ska jag skriva mer om det ekonomiska läget. I korthet kan jag nämna att jag ser värde i råvarusektorn och har nyligen köpt aktier i glencore, angloamerican, vale och mindre poster i offshore drilling sektorn genom rig, sdrl, foe och songa. Lusten att återigen skriva här kom från ingenstans. Eller kanske ur det faktum att jag börjat köpa aktier igen för första gången sedan 2012 då jag sålde ut i princip alla innehav jag hade kvar. Det fick mig att tänka på den här gamla bortglömda bloggen. Åter till det personliga.

Det är viktigt att påpeka att jag nu endast jobbar under förutsättning att det ger glädje. Jag måste inte tjäna pengar för att bli rikare. Jag ser det däremot som min plikt att förvalta det kapital jag byggt upp med min hälsa som pris. Skulle jag inte förvalta det väl så vore allt blod och alla tårar förgäves. Men förvaltningen måste ske på ett tydligt villkor, den ska inte göra mig sjuk igen och den ska vara glädjefylld. Detta uppnås genom att investerandet sker tillsammans med härliga vänner och företagandet drivs med bra kollegor och anställda som jag trivs med och som inte får mig uppstressad. Inte alltid så lätt som det kan låta men nu när det är min första prioritet framför effektivitet och lönsamhet så blir det bra mycket lättare än förut då man hela tiden slets mellan de personliga relationerna och lönsamhet. Ofta fick lönsamheten dra längsta strået.

I övrigt är livet annorlunda på flera plan. Jag har skaffat en bra flickvän, en busig liten vovve och tagit upp kontakten med flera gamla vänner igen. Livet har blivit rikare och jag står idag på fler ben än förut. 

Jag lever idag efter nya livsriktlinjer. Jag vill leva för dagen. En klyscha jag vet. Men för mig är det ett måste. Jag måste fokusera på att göra det bästa av idag för jag vet inte hur framtiden ser ut. Jag vet att livet är bräckligt. Jag vill göra allt kul som livet erbjuder innan det är försent. Det är ingen ide att vänta. Nu kastar jag mig ut i vattnet och ser om jag kan simma. Hittills har jag lyckats simma bra med både hajar och delfiner. Dykt med sköldpaddor. Klättrat i träden. Ridit på kameler, elefanter och hästar. Massor av spännande aktiviteter står på att göra listan och jag vill dela dem allihopa med människorna jag älskar. Efter alla kickar jag fick i företagandet är jag antagligen beroende av det där adrenalinet och kicken som man känner sig levande av. Nu får jag utlopp för det genom glädjefyllda aktiviteter där jag utmanar mina rädslor tillsammans med andra istället för uppfyllandet av ekonomiska mål. Jag sätter ingen värdering i om det ena är bättre än det andra men för mig personlighet har jag bevisligen inte klarat ett liv där man enbart lever på den ekonomiska kicken. Jag var kanske inte stark nog mentalt. Det får va som det vill. Jag har anpassat mig efter mina svagheter och ser till att överleva. Överleva och uppleva glädje så mycket det bara går. Tack för ännu en dag. Ännu en dag att fylla med glädje. Så gott det går. Tack!

Och tack ni som läser, jag hoppas att jag kan förmedla någonting av värde genom att dela med mig av mina erfarenheter. 

Återuppståndelsen del 1

Äntligen lyckades jag återställa åtkomsten till det här gamla bortglömda bloggkontot. Har försökt nu i ett par veckor att logga in.

Det var nu två och ett halvt år sedan sist. Jag har genomgått den tuffaste perioden någonsin i mitt liv. Jag var nära döden, bokstavligt talat. Ingenting jag trodde jag visste om lidanden förut kunde jämföra sig med den känslan jag skulle få uppleva och leva i dagligen i 2 år.

Jag har uthärdat, kämpat och bara försökt överleva. En sekund i taget.

Nu är jag tillbaka. Tillräckligt välmående för att kunna skriva.

I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om vad som hänt och hur läget är idag.

Tack för alla kommentarer och läsare som hört av sig under tidigare år som bloggen varit aktiv. Jag har haft stor behållning av den feedbacken.

Pladder och ekonomisk uppdatering

Det var ett tag sedan jag loggade in på den här bloggen, de har till och med hunnit ändra layouten på blogger sen sist. Som med det mesta föredrar jag den gamla bekanta varianten men den verkar tydligen inte gå att ställa in. En anledning att inte hålla på och uppdatera layouts och liknande för ofta eller markant är inlärningstiden man får lägga ned, man borde väga den kontra nyttan av en ny design. Fast alla är ju olika, vissa författare skriver fortfarande på papper med penna, andra använder säkert den senaste telefonen eller datorn att skriva på. Själv är jag nog mer åt det gammeldagsa hållet och tycker att nymodigheter och prylar i allmänhet kan framkalla en viss ångest.

Egentligen är jag inte mycket för materiella ting över huvud taget. Lyx och statusprylar ger verkligen ingen djupare tillfredsställelse i min bok. Visst kan det hända att jag köpt så kallade märkeskläder, men i sådant fall på outlet eller rea där man får bra kvalitet till samma pris som motsvarande plagg kostar på HM. Sådant man behöver för att överleva såsom kläder, mat, boende, med mera, tycker jag däremot kan vara berättigat att lägga lite pengar på. Först nu år 2011 och första delen av 2012 har jag verkligen börjat känna att jag kan lägga pengar på mat utan att snåla för mycket. Förr i tiden valde jag nästan alltid det billigaste på menyn, nu väljer jag mer efter vad som är nyttigt och gott i kombination. Läsk blir det dock nästan aldrig, att betala extra för att öka på risken att få diabetes eller hjärtsjukdomar känns irrationellt. Även dricks har jag blivit något generösare med. Från kanske 0-5% i snitt förut till 5-15% på senare tid. Iallafall om personen i fråga ger god service och ser ut att behöva pengarna. Känner dock fortfarande att dricks är lite obefogat i de flesta fall.. varför skulle just vissa restaurangjobb vara berättigade till dricks av alla serviceyrken? Varför inte dricksa personal i vanliga butiker som ger en bra service? Nåväl. Att förändra dricks-kulturen får vänta. Man skall verka där man verka bäst. I mitt fall är det antagligen som investerare, egenföretagare eller entreprenör. Därmed över till den biten.

Min aktieportfölj har utvecklats något sämre än index under det senaste halvåret. Detta pga stark svensk krona och en kräftgång för telekombolag. Portföljen är väldigt viktad gentemot france telecom och telefonica för närvarande. Man får stabila kassaflöden och generösa utdelningar, trots utdelningssänkningen här senast. Jag ligger kvar i dessa bolag tills dess att de värderas upp eller något fundamentalt avgörande inträffar i bolagen.

Utöver dessa telekombolag har jag en del aktier kvar i Outokompu, Rautarukki och Stora Enso. I övrigt är större delen av de stora innehaven avvecklade. Senast sålde jag AKER ASA för 185 NOK vilket genererade en vinst på ca 30% inräknat utdelningar. Istället för aktierna har jag fokuserat på fastighetsportföljen vilken nu består av ett tjugotal objekt. Något som skiljer sig med fastigheter är att det är betydligt mer praktiska saker att tänka på i relation till aktier. Samtidigt finns det en bra grundsäkerhet i själva fastigheten, den bör stå emot både börsras och inflation medan man under tiden får en ränta som ligger en bra bit över bankräntan.

Fastigheterna sköter sig själva rätt bra, åtminstone till största delen. Annat är det med mitt senaste startup-projekt som jag planerat i tanken sen början av 2010. Vi drog igång verksamheten på riktigt under Q2 2011 och nu i Q2 2012 har vi precis kommit över 20Mkr i rullande årsomsättning, en väldigt skön milstolpe att ha passerat. Det går som snabbtåget och företaget växer fortare än man kunnat ana. Nu senast har vi omorganiserat och befordrat de mest drivna och seriösa ur den ursprungliga personalen till chefer samtidigt som de fått optioner på några procent i företaget. Målsättningen är nu ökad försäljning och att uppnå 40Mkr i rullande årsomsättning innan året är slut och vidare 100Mkr innan 2013 är till ända.

Att bygga upp ett företag som omsätter 100Mkr och rimligtvis värderas däromkring likväl är en målsättning jag verkligen vill uppnå. Dock under förutsättningen att det är ett bolag man gillar och tror på långsiktigt. Har drivit flera bolag förut som jag aldrig riktigt kunnat stå till hundra procent bakom pga olika anledningar. T.ex. är jag ju inte överdrivet materialistisk av mig som tidigare nämnt. Ett bolag jag drev för ca 6 år sedan var verkligen inriktat på att slå mynt av människors begär av "det senaste". Visst gick det att tjäna bra pengar på det men någonstans kändes det inte moraliskt optimalt att bidra både till folks prylbegär och ökade koldioxidutsläpp. Tur i oturen att det bolaget aldrig tog fart och växte till sig för jag hade aldrig brunnit lika mycket för den bakomliggande affären där som jag gör för bolaget jag har idag.

I övrigt så har jag upplevt vissa framsteg i kampen mot mina åkommor. Framför allt gäller det att inte låta yttre omständigheter såsom sjukdomar, otur eller tillfälligheter påverka ens sinnestillstånd i för hög grad. Ibland är det svårt att inte bli nedslagen av motgångar och jag är absolut inget undantag. Jag kan ligga helt utslagen i flera dagar om det vill sig illa men sakta samlas sen kraften upp igen och man reser sig. Det är ju som det är och man får göra det bästa av situationen efter ens förmåga. Nu är det dags att börja träna lite. Under det relativt hektiska året som gått har det inte direkt funnits tid till varken träning eller god kosthållning. Att underhålla själens tempel är nödvändigt för att jag ska må bra i längden. Det är inte konstigare än att man kör bilen på service var tvåusende mil eller så. Tänk om folk servade sig själva lika väl som de servar sina bilar. Då hade kanske inte fetma och övervikt varit ett lika stort problem i västvärlden. Innan man kör bilen på service borde man serva sig själv för vad ligger en egentligen närmast om hjärtat, volvon eller hälsan?