30-årskrisen

Det var 4 månader sedan sist jag skrev här och över 3 år sedan jag skrev första inlägget.

Oftast blir det att jag skriver när det är något man grubblar på eller något man blivit inspirerad av.

Av naturen är jag en nostalgisk person. Jag ser med vemod tillbaka på den tid som varit och har lätt för att känna en viss ångest över att det som hänt aldrig kan upplevas igen. Jag är ledsen och rädd för att allting ska ta slut en dag. Jag känner stress och press för att tiden inte kommer räcka till. Det är så mycket jag vill och önskar att livet skall innehålla, men i och med att tiden går börjar man ana att man inte kommer att hinna med allting. Jag kommer inte att kunna bli både idrottsstjärna, buddhistmunk, filmregissör, vetenskapsman, greenpeaceaktivist, finanshaj, författare, konstnär, eller hundra andra yrken eller sysslor jag skulle vilja ägna mig åt. Jag avskyr att välja, att gå och handla på ica kan vara ett mindre dilemma i sig för mig när jag ställs inför alla olika sorters marmelad, fetaoster eller juicer. Ibland trivs jag bäst när livet är enkelt, man går upp tidigt, gör en bestämd syssla, somnar av trötthet på kvällen. Har varit på några sådana resor senaste månaderna och det har varit skönt, man har inte behövt tänka så mycket. När man kommit hem däremot är det lätt att slås av tusentals tankar.

Antagligen har jag någon sorts mindre kris. Kanske är det en 30-årskris, det är inte långt kvar tills jag fyller 30 år nu. Utmärkande för just 30-årskrisen är att man jämför sig med andra hur långt man kommit i livet på olika plan. Citerat om 30-årskrisen, källa:

30- årskrisen

Vi blir allt äldre och livet därför allt mer utsträckt. Vi utbildar oss längre och stadgar oss senare. Men den biologiska klockan består. Detta dilemma gör att många ”knappt hinner bli vuxna” innan de måste ta ställning till om de ska skaffa barn...

30-årskrisen är alltså väldigt biologiskt betingad, men också kopplad till vår samtid med krav på att vi alla inte bara ska skaffa barn, utan också vara välutbildade och framgångsrika, med fina hus och vältränade kroppar.

– Allt ska liksom vara på plats när man fyller 30, annars är man misslyckad. Många jämför sig också med andra i samma ålder – som man ofta upplever har kommit mycket längre.

Just detta, att jämföra sig med andra, karaktäriserar 30-årskrisen, en ålder då även gamla och ibland traumatiska barndomsupplevelser kommer i kapp en och behöver bearbetas.

Självklart jämför jag mig med mina förebilder som i många fall startat storföretag och blivit miljardärer innan 30, det är en källa till viss ångest och känsla av att ligga steget efter. Jag har relativt höga krav och ambitioner. Att ha ett bra jobb och en trevlig vardag är inte nog för mig, då skulle jag känna att jag slösade bort mitt liv. Jag offrar hellre av den trevliga vardagen för att nå längre än till ett vanligt jobb. Jag är till någon del en perfektionist, det får ta tid och ansträning men jag vill att resultatet ska bli perfekt.

Egentligen känns det fånigt och löjligt att sitta och ha ångest för något sådant här, jag som kan tycka mig vara så klok. Ingen klokhet i världen kan dock rädda mig från att tiden rinner iväg och det är det som stör mig. Visst jag kanske har slösat bort en massa dagar, månader, år eller så har jag utnyttjat tiden väldigt väl, det är relativt. Detta är oavsett ett vägskäl, en platå att stanna på och titta ut över den förgångna tidens vyer. Där skådar jag lycka, sorg, vänskap, arbete, kärlek, besvikelse, rädsla, sjukdom, hopp, rikedom, vemod, frustration, ilska, förväntan och mycket mycket mer. Jag vet ärligt talat inte om det är bra för mitt sinne att titta tillbaka eller inte, att tänka på det som varit gör mig ack så vemodig. Jag vill sträcka ut en hand och dra mig in i den förflutna tiden igen som om man kunde sträcka sig in i ett fotografi och få uppleva det som hände där och då igen. Men tiden har ingen återvändo, den skyndar på i rask takt utan att se tillbaka. Man får försöka hänga med så gott det går, ibland kanske man lyckas springa lite i förväg och ibland halkar man efter.

Nåväl, idag blir det mest personligt svammel. Inga ingående ekonomiska prognoser eller rapporter så långt ögat kan nå. Min ekonomi står i princip still. Antagligen är det en bidragande anledning till mitt krisande. På lite över två år har jag startat och drivit ett företag från 0 till 30 miljoner i omsättning med god vinstmarginal på över 15%. Tillväxten har varit enorm det första 1½ året. Nu har dock tillväxten stannat av helt. De senaste tre månaderna har bolaget inte växt alls. Det står still för första gången sedan vi startade. Detta är en stor källa till frustration och missnöje. Visst är 30 mkr bra och betydligt större än något jag tidigare gjort, men det är inte någon milstolpe att stanna vid. 100 mkr kan jag möjligen ta en paus vid och göra någonting annat ett tag, inte 30. I min vildaste fantasi hade jag hoppats på 100 mkr i omsättning innan jag själv fyllde 30 år men det är nu helt omöjligt och den insikten slår ner mitt humör. Visst var det en hög målsättning och visst hände oförutsedda saker på vägen som saktat ned takten men ändå känner jag nu besvikelse. Att skjuta på det här målet tills jag är 32 eller 33 känns deppigt. Troligtvis är detta det största skälet till att jag nu känner en gnagande ångest och besvikelse över att bli 30 år. Jag hade hoppats nå mitt 100 mkr mål och kunna njuta av mitt trettionde år med semester och kanske prioritera lite annat i livet. Jag ville bli riktigt rik som ung kort sagt. Nu får jag försöka förlika mig med att jag misslyckats med det och anpassa mina målsättningar.

Anledningen till att bolaget har stannat i växten är dels externa men det beror även på att jag varit mindre hands-on i den operativa driften det senaste halvåret, bland annat pga en relation som jag nyligen avslutat. Det är nu nödvändigt för mig att börja jobba desto mer aktivt i bolaget och se till att det börjar hända saker. Egentligen gillar jag det, att kämpa och kriga. Det var dock ett tag sen jag var ute på fältet och slogs så nu måste jag lägga mig i hårdträning, damma av rustningen, vässa lansen och hoppa upp på hästen igen för att ge mig ut i strid. 30 år och soldat. Jag undrar när det är dags för det lugna familjelivet? Går det att kombinera med krigandet? De flesta entreprenörer som pratat familjeliv har i princip sagt att det är obefintligt. I min perfekta värld ska det gå att kombinera. Det får dock vänta ett par år till gissar jag. Nu är fokus på att få fart på mitt skepp.

God lycka alla krisande krigare där ute!

The bucket list

Jag har troligtvis ca 55 år kvar att leva om jag räknar med att bli 82 år gammal.
Det ger 20000 dagar. Detta är min verkliga förmögenhet. 20000 dygn. Hur ska jag förvalta dessa 20000 dagar? Vad vill jag att de ska avkasta?
Jag läste nyss en artikel om någons "bucket list", taget från filmen "The bucket list" som jag själv såg på en flygresa förra året. Jag gillade filmen, handlingen var intressant även ur ett djupare perspektiv. Begreppet ”bucket list” syftar på en lista med alla de saker man vill göra innan man trillar av pinnen. Jag har alltid haft en fallenhet för att upprätta listor, allt ifrån mål jag skall uppnå under det kommande året till nyttiga livsmedel som jag ska ingå i min kost.
Att göra en sådan här lista faller sig därför naturligt för mig. Begränsningen för hur lång listan kan bli är de 20000 dagarna jag har till förfogande. Här är en början..

Lära mig dyka
Något jag tror skulle kunna bli ett stort intresse, däremot är jag osäker på om jag kommer bli bra på det, jag har tidigare spräckt trumhinnorna och de är känsliga för att vara under vattnet vet jag. Hoppas det går bra ändå. Jag älskar havet och har alltid varit fascinerad av fiskar, hajar, valar, delfiner.

Genomföra ett triathlon

Göra musik.
En högoddsare. Ska nog till mycket för att jag ska få ihop en platta. Men det vore kul.

Ta körkort
Har redan försökt ta körkort men misslyckats av goda skäl, har inget behov av körkort egentligen men tycker det är kul att köra.

Bo på en båt på varmare breddgrader.
Troligtvis motorbåt med alla bekvämligheter jag behöver. Testa att sköta jobb och affärer därifrån någon månad.

Bo i naturen.
Uppleva en kontrast till stadslivet och känna lugnet.

Skriva en bok.
Kanske är det det jag redan påbörjat. Anledningen till att skriva för mig är att jag vill tala till dig i framtiden. Endast vi människor har denna möjlighet i och med skriften. Att inte säga någonting om vem man varit, vad man gjort och vilka lärdomar man fått känns lite ofullständigt. Jag vill åtminstone att mina egna barnbarnsbarn och de därefter ska ha möjligheten att ta reda på var de kommer ifrån.

Släktforska.
Jag vill själv ta reda på mer om vart jag kommer ifrån. Vilka liv har mina förfäder levt? Hur skiljer de sig från mitt.

Reproducera mig.
Meningen med livet historiskt har varit att reproducera sig och föra generna vidare, jag är konservativ på detta område och följer gärna denna långsiktiga trend:)

Upptäckta det övernaturliga.
Utforska något paranormalt fenomen för att se om det är sant, t.ex. kinesi och healing. Har alltid varit fascinerad av det övernaturliga. Om jag upptäcker att det bara är mumbo jumbo så kommer jag nog att tappa intresset ganska snabbt dock.

Besöka rymden.
Förutsatt att det inte kostar mer än någon procent av mitt sparade kapital. Vore häftigt att se jorden utifrån. Tänk att kunna titta på alla människor i hela världen samtidigt:)

Cykla.
Trampa runt på äventyr en längre period i någon världsdel.
Har alltid gillat att cykla. Vore kul att se hur långt jag orkar ta mig på egen kraft.

Vandra någon längre vandringsled.
Har alltid gillat att gå. Någon gång ska jag gå riktigt långt:)

Samla ihop minst 100Mkr i eget kapital.
Jag vet att jag kommer att lyckas med det, frågan är bara hur fort det kommer att gå. Enbart med en avkastning på ca 10% per år i min aktieportfölj är jag där om ca 30 år. Lyckas jag med 15% per år tar det ca 15-20 år. Troligtvis kommer mina egna företag hjälpa till med positiva bidrag. I bästa fall kanske jag har uppnått målet på 10 år men då krävs nog ganska hårt jobb. Min närmaste delmålsättning är att spräcka 10Mkr-vallen.

Lära mig konsten att investera framgångsrikt i fastigheter.
Detta kan nog vara en bra skicklighet att behärska om jag ska uppnå mitt ovanstående mål snabbt. Min plan är att börja investera så smått i fastigheter antingen när/eller om den svenska fastighetsmarknaden kraschar alternativt när jag har tid och pengar över och kan leta upp en marknad som är lågt värderad där man kan fynda.

Göra något som förbättrar världen.
Det är inte något som ligger närmast i tid på agendan men jag kommer dit en dag. Under tiden kan man i alla fall bidra med små insatser som att tänka miljömedvetet i sina val som konsument.

Drivkraften bakom pengarna

If there is a will there is a way.

Jag tror att det är grundläggande att det finns en bakomliggande drivkraft till att bli rik eller ekonomiskt oberoende för att man skall lyckas. Alternativt en drivkraft för att undvika motsatsen.

Jag minns när jag jobbade som anställd i 19-års åldern. Hur jag led av att lyssna på de dumma fikarastdiskussionerna om diverse oväsentligheter, jag tror du vet ungefär vad jag menar. Jag fick en känsla av att folk jobbade lika mycket för att snacka skit som för att tjäna pengar. De uppgifter jag sedan skulle utföra kändes allt för banala, jag fick ingen som helst stimulering av att stapla syltburkar, fylla på mjölk eller baka bröd på konsum. En robot hade klarat det lika bra. Jag visste intuitivt att jag kunde åstadkomma mycket mer. Men jag visste också att jag behövde erfarenheter och startkapital så jag fortsatte jobba några månader på varje vanligt arbete jag provade på.

En händelse som gjorde intryck på mig inträffade när jag som 20-åring jobbade på kontor och skulle dela kontorsrum med en kvinna i min egen ålder. Jag jobbade på provision och kämpade målmedvetet varje dag för att dra in pengar, min kvinnliga kollega gillade att småprata lite då och då men skötte också sitt jobb. En dag blev jag inkallad till en chef, jag fick beskedet att min kollega inte klarade av att jobba med mig då jag var en kall och osällskaplig personlighet enligt henne. Vi skulle alltså byta kontor. När jag konfronterade henne med detta så brast hon ut i storgråt och det blev stora utlägg om hur jag aldrig småpratade med henne på morgonen, på lunchen eller närhelst hon försökte prata om det ena eller andra med mig. Jag hade faktiskt inte anat detta tidigare utan tyckte att vi hade en bra arbetsrelation där vi kunde prata ibland men ändå fokusera på det viktigaste nämligen att tjäna pengar. Uppenbarligen hade jag fel. Jag är inte en känslostyrd emotionell människa, jag är nog ganska kall och beräknande av naturen. Jag har väldigt svårt för människor som får emotionella utbrott och inte kan behärska sig. Kanske är det också denna kyliga egenskap som fått mig att utan allt för stora svårigheter känslomässigt våga investera när det så att säga flyter blod på gatorna men också gå mot strömmen och sälja när alla andra köper och framtiden ser som ljusast ut. Många människor jobbar för att umgås och prata om lättsamma vardagliga små händelser, mitt mål har varit ett annat än att springa runt runt i det ekorrhjulet, jag ville vidare. Idag vet jag att flera av personerna på det gamla jobbet fortfarande är kvar där, antagligen trivs de bra eller åtminstone vantrivs de inte. Hoppas jag. Jag hyser inget förakt mot den typen av människor men om man vill någonstans ekonomiskt så tror jag att man måste ägna mer tid åt själva affärerna och mindre tid åt vardags shit-chattet.

Där hemma hade vi det tufft ekonomiskt sedan några år tillbaka då hyran dubblats pga ett stambyte. Ibland var det på gränsen till att det fanns pengar till mat, detta gav upphov till mycket klagande och oro. Jag ville aldrig att mina barn skulle uppleva den situationen i framtiden. En av de hårdaste slagen var när min mor var tvungen att ge upp en av sina livs drömmar som hon kämpat länge för pga tillfälliga ekonomiska trångmål. Jag tror att det slog an en stark sträng i mig som har varit en av de bakomliggande faktorer som drivit mig sedan efter. Jag skall aldrig bli begränsad av ekonomiska faktorer i strävan efter att uppfylla mina drömmar löd mitt inre budskap. Ingenting skulle hindra mig från att uppnå den ekonomiska trygghet som krävdes för att skapa ett rikt och fritt liv.

Kanske var det dessa upplevelser som gjorde den stora skillnaden. De flesta av mina vänner har troligtvis inte upplevt samma ekonomiska besvär i sin uppväxt och de verkar inte heller ha ett lika stort begär efter att tjäna pengar och lägga dem på hög. Jag vill dock påpeka att min familj inte levde i någon 100%ig ekonomisk misär med socialbidrag och kronofogdar men vi var helt klart inte längre än ett par hundralappar per månad ifrån det den värsta tiden. Man kanske skulle kunna säga att det rent av var en ekonomisk nära döden upplevelse som fick mig att se på privatekonomi och pengar på ett helt nytt sätt efteråt, precis som de som överlever en dödlig olycka ser på livet på ett nytt sätt därefter.


För mig har följaktligen alternativet till att vara rik känts för smärtsamt för att jag skulle kunna uthärda det. Jag har aldrig klarat av att jobba med folk jag inte själv valt att ha omkring mig, att vara tvingad till uppgifter som någon annan bestämt eller inte ha möjlighet att själv sätta gränser för hur mycket jag kan tjäna/spara/spendera. Jag har helt enkelt varit tvungen att bli ekonomiskt oberoende så snabbt som möjligt för att kunna känna mig bekväm med min tillvaro. Om jag inte hade valt "the road to riches" så hade jag nog känt mig kvävd och hämmad oavsett vad jag jobbat med. Idag känner jag mig mycket mer tillfreds med livet än då jag inte hade pengar, jag skulle säga att min förvärvade ekonomiska trygghet har varit en av de största nycklarna till det goda i mitt liv.



Jag avslutar med ännu ett citat, jag är en sucker för citat:)

Om man inte finner sig i någonting annat än det man vill ha är det heller inte någonting annat man kommer att få.

Mats "PEAB" Paulsson och målsättningar

Läste just en av de sällsynta artiklar som får mig att uppskatta di.se trots allt pladder. Artikeln finner du här.

Jag blir inspirerad av personer som Mats som byggt upp något stort genom hårt arbete från unga år. Rubriken "Jag förstår inte dem som samlar på hög" är nog vald för att locka läsare främst. Jag har svårt att se att den hårt arbetande 15-25 årige Mats slet enbart för sin kommuns skull och inte för sin egen och sin familjs. Däremot håller jag med om att det inte är något självändamål att spara ännu en miljon när man redan har 1000 stycken.

Att i början av sitt liv samla pengar på hög ser jag inget fel i om man vill skapa sig en annorlunda och förhoppningsvis bättre framtid. Utan att först samla på hög blir det svårt att ge till välgörenhet eller betala stora summor i skatt till välfärden.

Mitt personliga mål är inte att samla pengar på hög i all evighet. Jag anser att någonstans mellan 20 och 100 Mkr räcker det för att jag ska kunna leva nästan precis hur jag vill. Sen kanske jag fortsätter att tjäna pengar för att jag gillar mitt arbete eller för att jag finner ett nytt syfte med ännu mer pengar. Men ur ett egoistiskt perspektiv så räcker det garanterat med 100 Mkr. Antagligen så fann Mats Paulsson ett större syfte någonstans efter att ha nått sin egen gräns för ekonomiskt oberoende. Jag tycker det är stort att jobba vidare för något som är större än en själv, något som gagnar mänskligheten. Jag kan mycket väl tänka mig att göra det själv någon gång i framtiden.


Nästa vecka blir det Julefirande med släktingar, jag får fortsätta mitt skrivandet efter Julafton. God Jul!


PS. Jag äger ej PEAB idag men kan tänka mig att göra det till ett pris på ca 30kr/aktie eller lägre vid nuvarande fundamenta i bolaget.