torsdag 17 mars 2016

Aktieförsäljningar

Sedan sist har jag sålt hela positionen i Seadrill på 45kr med en vinst på över 100%. En tredjedel av positionen i Anglo såldes på 580 pence med en vinst på 70%. Samt sålt hela positionen i NOK på 0,998 NOK/SEK med en förlust på 5%. Samt några mindre småposter i Vale och en Gruvfond såldes med ca 40% vinst. Den minsta aktiepositionen i Songa som rasade 60% igår får ses som en lott utan vinst. Nu sitter jag med torrt krut och inväntar ett större börsras för eventuella köp.

Kommer endast gå in med betydande del av min totala investeringsportfölj om börsen rasar mer än 50% från dagens nivåer. För mig ser det mesta övervärderat ut idag.

Känns väldigt tryggt och skönt att iakta den "galna" marknaden från sidlinjen och endast agera vid de rätta tillfällena. Under tiden avkastar fastighetsportföljen en jämn och stabil 10%ig  avkastning varje år exklusive värdeökningen som är betydligt högre än så.

Imorgon ska jag lägga ut en stor del av mina aktier i det bolag jag byggt upp och som jag bränt ut mig i till försäljning. Om de blir sålda kommer det att minska min stressnivå en bra bit.

Därefter fokus på livets glädjeämnen. God mat, umgänge, kärlek, familj, träning, fest.

Lev väl!

söndag 21 februari 2016

Marknadsläget



Åter till bloggens ursprungliga tema. Ekonomi och finans.

Sedan 2012 har jag varit till största delen utanför aktiemarknaden och legat stilla i mina fastighetsinvesteringar. Nu börjar jag se vissa intressanta möjligheter i marknaderna igen.

Min förhoppning är att vi får en större krasch i stil med 2008. Då kommer jag att gå in med 20-30% av totalt investerbart kapital på finansmarknaden. Om det blir så är jag dock inte övertygad om. Det viktiga är att vara redo inför alla möjligheter och vara beredd att göra bra affärer oavsett vad som kommer i ens väg. Om kraschen uteblir så blir det inga större börsinvesteringar utan jag fortsätter att göra bra intäkter på fastigheterna. Däremot om börsen kraschar så kommer jag att sälja av de minst lönsamma fastigheterna och möjligen belåna ett par fastigheter för att satsa i aktier.

Redan nu innan vi har fått en större krasch så ser jag dock några mer spekulativa möjligheter vilka jag funderar på att initiera inom kort. Följande finner jag intressant i dagsläget:

- Oljeriggsektorn
Har redan köpt små lotteriposter i Seadrill (GAV: 22NOK), Transocean  (GAV 8,8USD) och Fred Olsen Energy (GAV 55NOK). Motsvarande ca 0,2% av mitt totala kapital. Ser det som god risk/reward och kul gambling. Risken är konkurs men rewarden är 3-10 gånger investeringen, alltså räcker det att en av de tre bolagen överlever för att det ska bli en bra affär.

- Gruvbolag
Vissa bolag är väldigt lågt värderade historiskt. Har redan köpt mindre poster i AngloAmerican (GAV 3.60GBP) och Vale (GAV 2,85USD) vilka jag ser som mest undervärderade. Har även köpt en fond för att öka riskspridningen, Allianz Metal and Mining fund. Funderar på att köpa i ETF'en PICK också om den dippar ner under 6-7USD. Även ETF'n COPX kan bli intressant. Ser de svenska bolagen Lunding mining och Boliden som relativt övervärderade jämfört med de internationella bolagen.

- Naturgas
Funderar på att initiera en position i ETF'n FCG som består av mestedels amerikanska naturgasproducenter. Naturgasen handlas till historiskt låga nivåer och jag ser denna ETF som det bästa instrumentet för att positionera sig infor en återhämtning. ETF'n UNG har problematiken med "contango" som uppstår i ETF'er som köper terminskontrakt. Därför undviker jag alla terminkontraktbaserade ETF'er.

- Norska kronan
Har redan köpt Norska kronor för motsvarande 1% av totalt kapital. Gick in lite väl tidigt och har ett GAV på 1,05 SEK. Planerar inte att öka positionen då jag ser mer värde i ovanstående sektorer. Möjligen säljer jag av NOKen med en mindre förlust och köper mer i ovan.

- Europeiska banksektorn
Här är jag mer tveksam till värdet och jag ser det enbart som en krydda. Historiskt sett bör de vara väldigt lågt värderade men jag är dåligt insatt i sektorn och kan inte värdera risken. Möjligen kommer jag att köpa en mindre post i ETF'en EXX1.DE vilken har bra exponering mot de lägst värderade bankerna i EU.


I övrigt tycker jag att det mesta som erbjuds av MR Market är relativt rimligt till övervärderat.




torsdag 11 februari 2016

Återuppståndelsen del 2



Det var nu över två år sedan jag skrev i min kära dagbok. Mycket har hänt och allting har förändrats. Några saker är dock desamma som förut.

Jag skulle kunna skriva en bok om dessa två åren och det har jag nästintill gjort men det är alldeles för privat att dela i nuläget. Kortfattat så gick jag in i väggen första halvan av 2013. Brände ut mig totalt. Tappade allt. Både fysiskt och psykiskt. Allt jobb, stress, oro, konflikter, uppvarvning och glöd som jag upplevt de föregående 7-8 åren hade till slut tagit ut sin rätt. 

Visst hade varningssignalerna kommit långt tidigare. Som de stressrelaterade hudutslag jag fick redan runt 2005 när jag var inne i intensiva jobbperioder. Redan då lärde jag mig faran med att varva upp mig själv allt för mycket. Under 2012 kom mer oroande symptom. Svårigheter att sova då jag var alldeles för uppvarvad efter arbetsdagen. Det behövde absolut inte vara negativa tankar som snurrade i hjärnan på kvällarna, snarare tvärtom. Allt gick ju så bra med företagen och investeringarna att jag bara hetsade upp mig själv över de fantastiska framtidsutsikterna. Jag kunde inte slappna av mentalt och fick svårt att sova allt som oftast. Sedan kom en hjärtklappning som kändes som att hjärtat slog dubbelt så hårt som vanligt. Jag kunde höra min egen puls mitt på dagen och när jag skulle sova dånade pulsen i öronen så att det inte gick att slappna av eller tänka på någonting annat. Detta var de tydligaste tecknen som varnade om vad som komma skulle. Men jag körde på som vanligt, ägnade ofta både dagen och kvällen åt att antingen aktivt jobba med företaget eller när jag var hemma, tänka på företaget. Jag förstod inte då att man inte kopplar av när man har hjärnan uppvarvad på alla växlar analyserandes någon investering eller företagsproblem. Jag tog till mig citatet; den som inte slutat tänka på sitt företag när han går hem för dagen är den som kommer lyckas. Citatet stämde mycket väl. Jag lyckades bra med alla företag och investeringar, de bar frukt och jag uppnådde mitt mål om ekonomiskt oberoende med marginal. Men det hade sitt pris. Ett pris jag inte är säker på att jag hade velat betala om jag vetat om det i förväg. 

Sommaren 2013 hade jag bestämt mig för att ta en paus från arbetet med företaget helt och hållet. Att få lite välbehövlig vila kändes som en bra idé. Problemet var att när jag satt där hemma och skulle vila ut så ökade den inre stressen tiofalt och jag kunde inte slappna av för fem öre. Jag blev enormt stressad över att inte ha någonting att göra eller sysselsätta hjärnan med. Ingenstans att gå på dagarna. Jag var ju van att jobba i 110% dygnet runt. Antagligen hjärnan totalt frispinn när den inte hade fast mark springa på längre. Sömnproblemen förvärrades och ångest och förvirring tillkom. Kulmen blev flera nätters total sömnlöshet och stark hjärtklappning som till slut ledde till att jag höll på att svimma mitt på gatan när det kändes som att hjärtat skulle stanna. Jag trodde jag fick en hjärtattack och fick åka till akuten. Där låg jag och de analyserade mitt hjärta för att se vad som var fel. Jag funderade på om det var kört. Har jag offrat mitt liv för att bygga en förmögenhet? Har jag offrat mina vänner, familj, kärlek och glädje för ett fett bankkonto? Ja, det var delvis sant. Nu stod sanningen kristallklar för mig, liggandes där på båren på akuten med ekg och blodprover fastspända på kroppen. Pengarna är inte viktiga längre. Jag är färdig. Jag behöver inte och vill inte tjäna en enda krona till. Inte på bekostnad av min hälsa. Nu är det bara mina relationer som betyder någonting. Glädjen jag känt under livets ljusa stunder med alla mina nära vänner och familj. Det är det värdefulla i mitt liv. Jag försökte rädda världen genom mitt företagande, jag hade planer på stora välgörenhetsprojekt. Nu var det nog. Om jag dör så var ändå ingenting till något nytta. Nu måste jag omforma mitt liv. Jag måste leva på ett sätt som är hållbart och som passar mig. Jag trodde jag var en företagsmässig terminator som kunde kämpa på i all evighet utan minsta bränsle i form av vila, glädje och kärlek. Jag hade fel. Jag var bara en människa. En vanlig människa med vanliga mänskliga behov. Jag var inte som terminator som inte hade känslor, jag kunde gråta. Jag grät på riktigt för första gången sedan jag var barn. Det var smärtsamt. Jag hade skadat mig själv på ett sätt jag inte kunde förstå när jag gjorde det.

Resan tillbaka till livet har varit lång och smärtsam. Den kantades av kronisk ångest, panik och stressrelaterade sjukdomar. Jag klarade det på ren överlevnadsinstinkt och genom att acceptera att leva i lidande. Jag fick efteråt höra av en läkare att han inte trodde jag skulle klara mig levande ur det så som mitt skick var när jag var på botten. 

Det är för smärtsamt att skriva mer ingående om den resan nu. Det får bli en annan gång.

Idag är läget någorlunda stabilt. Jag lever fortfarande med men efter det som hänt. Bestående hjärnskador efter all sömnbrist. Lättväckt ångest och oro trots att ingenting finns att oro sig över. Stress som aktiveras av en tiondel av den anspänning som krävdes förut. Jag är handikappad arbetsmässigt. Men med tanke på den nivå jag hade förut i min arbetskapacitet så räcker en tiondel gott och väl för att jag ska lyckas göra någonting produktivt även idag.

Jag jobbar nu 2-4 timmar om dagen i snitt i ett mycket lugnt tempo. Mina företag finns kvar. Mina investeringar likaså. I nästa inlägg ska jag skriva mer om det ekonomiska läget. I korthet kan jag nämna att jag ser värde i råvarusektorn och har nyligen köpt aktier i glencore, angloamerican, vale och mindre poster i offshore drilling sektorn genom rig, sdrl, foe och songa. Lusten att återigen skriva här kom från ingenstans. Eller kanske ur det faktum att jag börjat köpa aktier igen för första gången sedan 2012 då jag sålde ut i princip alla innehav jag hade kvar. Det fick mig att tänka på den här gamla bortglömda bloggen. Åter till det personliga.

Det är viktigt att påpeka att jag nu endast jobbar under förutsättning att det ger glädje. Jag måste inte tjäna pengar för att bli rikare. Jag ser det däremot som min plikt att förvalta det kapital jag byggt upp med min hälsa som pris. Skulle jag inte förvalta det väl så vore allt blod och alla tårar förgäves. Men förvaltningen måste ske på ett tydligt villkor, den ska inte göra mig sjuk igen och den ska vara glädjefylld. Detta uppnås genom att investerandet sker tillsammans med härliga vänner och företagandet drivs med bra kollegor och anställda som jag trivs med och som inte får mig uppstressad. Inte alltid så lätt som det kan låta men nu när det är min första prioritet framför effektivitet och lönsamhet så blir det bra mycket lättare än förut då man hela tiden slets mellan de personliga relationerna och lönsamhet. Ofta fick lönsamheten dra längsta strået.

I övrigt är livet annorlunda på flera plan. Jag har skaffat en bra flickvän, en busig liten vovve och tagit upp kontakten med flera gamla vänner igen. Livet har blivit rikare och jag står idag på fler ben än förut. 

Jag lever idag efter nya livsriktlinjer. Jag vill leva för dagen. En klyscha jag vet. Men för mig är det ett måste. Jag måste fokusera på att göra det bästa av idag för jag vet inte hur framtiden ser ut. Jag vet att livet är bräckligt. Jag vill göra allt kul som livet erbjuder innan det är försent. Det är ingen ide att vänta. Nu kastar jag mig ut i vattnet och ser om jag kan simma. Hittills har jag lyckats simma bra med både hajar och delfiner. Dykt med sköldpaddor. Klättrat i träden. Ridit på kameler, elefanter och hästar. Massor av spännande aktiviteter står på att göra listan och jag vill dela dem allihopa med människorna jag älskar. Efter alla kickar jag fick i företagandet är jag antagligen beroende av det där adrenalinet och kicken som man känner sig levande av. Nu får jag utlopp för det genom glädjefyllda aktiviteter där jag utmanar mina rädslor tillsammans med andra istället för uppfyllandet av ekonomiska mål. Jag sätter ingen värdering i om det ena är bättre än det andra men för mig personlighet har jag bevisligen inte klarat ett liv där man enbart lever på den ekonomiska kicken. Jag var kanske inte stark nog mentalt. Det får va som det vill. Jag har anpassat mig efter mina svagheter och ser till att överleva. Överleva och uppleva glädje så mycket det bara går. Tack för ännu en dag. Ännu en dag att fylla med glädje. Så gott det går. Tack!

Och tack ni som läser, jag hoppas att jag kan förmedla någonting av värde genom att dela med mig av mina erfarenheter. 






tisdag 17 november 2015

Återuppståndelsen del 1


Äntligen lyckades jag återställa åtkomsten till det här gamla bortglömda bloggkontot. Har försökt nu i ett par veckor att logga in.

Det var nu två och ett halvt år sedan sist. Jag har genomgått den tuffaste perioden någonsin i mitt liv. Jag var nära döden, bokstavligt talat. Ingenting jag trodde jag visste om lidanden förut kunde jämföra sig med den känslan jag skulle få uppleva och leva i dagligen i 2 år.

Jag har uthärdat, kämpat och bara försökt överleva. En sekund i taget.

Nu är jag tillbaka. Tillräckligt välmående för att kunna skriva.

I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om vad som hänt och hur läget är idag.

Tack för alla kommentarer och läsare som hört av sig under tidigare år som bloggen varit aktiv. Jag har haft stor behållning av den feedbacken.




onsdag 27 mars 2013

30-årskrisen



Det var 4 månader sedan sist jag skrev här och över 3 år sedan jag skrev första inlägget.

Oftast blir det att jag skriver när det är något man grubblar på eller något man blivit inspirerad av.

Av naturen är jag en nostalgisk person. Jag ser med vemod tillbaka på den tid som varit och har lätt för att känna en viss ångest över att det som hänt aldrig kan upplevas igen. Jag är ledsen och rädd för att allting ska ta slut en dag. Jag känner stress och press för att tiden inte kommer räcka till. Det är så mycket jag vill och önskar att livet skall innehålla, men i och med att tiden går börjar man ana att man inte kommer att hinna med allting. Jag kommer inte att kunna bli både idrottsstjärna, buddhistmunk, filmregissör, vetenskapsman, greenpeaceaktivist, finanshaj, författare, konstnär, eller hundra andra yrken eller sysslor jag skulle vilja ägna mig åt. Jag avskyr att välja, att gå och handla på ica kan vara ett mindre dilemma i sig för mig när jag ställs inför alla olika sorters marmelad, fetaoster eller juicer. Ibland trivs jag bäst när livet är enkelt, man går upp tidigt, gör en bestämd syssla, somnar av trötthet på kvällen. Har varit på några sådana resor senaste månaderna och det har varit skönt, man har inte behövt tänka så mycket. När man kommit hem däremot är det lätt att slås av tusentals tankar.

Antagligen har jag någon sorts mindre kris. Kanske är det en 30-årskris, det är inte långt kvar tills jag fyller 30 år nu. Utmärkande för just 30-årskrisen är att man jämför sig med andra hur långt man kommit i livet på olika plan. Citerat om 30-årskrisen, källa:
30- årskrisen
Vi blir allt äldre och livet därför allt mer utsträckt. Vi utbildar oss längre och stadgar oss senare. Men den biologiska klockan består. Detta dilemma gör att många ”knappt hinner bli vuxna” innan de måste ta ställning till om de ska skaffa barn...
30-årskrisen är alltså väldigt biologiskt betingad, men också kopplad till vår samtid med krav på att vi alla inte bara ska skaffa barn, utan också vara välutbildade och framgångsrika, med fina hus och vältränade kroppar.
– Allt ska liksom vara på plats när man fyller 30, annars är man misslyckad. Många jämför sig också med andra i samma ålder – som man ofta upplever har kommit mycket längre.
Just detta, att jämföra sig med andra, karaktäriserar 30-årskrisen, en ålder då även gamla och ibland traumatiska barndomsupplevelser kommer i kapp en och behöver bearbetas.

Självklart jämför jag mig med mina förebilder som i många fall startat storföretag och blivit miljardärer innan 30, det är en källa till viss ångest och känsla av att ligga steget efter. Jag har relativt höga krav och ambitioner. Att ha ett bra jobb och en trevlig vardag är inte nog för mig, då skulle jag känna att jag slösade bort mitt liv. Jag offrar hellre av den trevliga vardagen för att nå längre än till ett vanligt jobb. Jag är till någon del en perfektionist, det får ta tid och ansträning men jag vill att resultatet ska bli perfekt.

Egentligen känns det fånigt och löjligt att sitta och ha ångest för något sådant här, jag som kan tycka mig vara så klok. Ingen klokhet i världen kan dock rädda mig från att tiden rinner iväg och det är det som stör mig. Visst jag kanske har slösat bort en massa dagar, månader, år eller så har jag utnyttjat tiden väldigt väl, det är relativt. Detta är oavsett ett vägskäl, en platå att stanna på och titta ut över den förgångna tidens vyer. Där skådar jag lycka, sorg, vänskap, arbete, kärlek, besvikelse, rädsla, sjukdom, hopp, rikedom, vemod, frustration, ilska, förväntan och mycket mycket mer. Jag vet ärligt talat inte om det är bra för mitt sinne att titta tillbaka eller inte, att tänka på det som varit gör mig ack så vemodig. Jag vill sträcka ut en hand och dra mig in i den förflutna tiden igen som om man kunde sträcka sig in i ett fotografi och få uppleva det som hände där och då igen. Men tiden har ingen återvändo, den skyndar på i rask takt utan att se tillbaka. Man får försöka hänga med så gott det går, ibland kanske man lyckas springa lite i förväg och ibland halkar man efter.

Nåväl, idag blir det mest personligt svammel. Inga ingående ekonomiska prognoser eller rapporter så långt ögat kan nå. Min ekonomi står i princip still. Antagligen är det en bidragande anledning till mitt krisande. På lite över två år har jag startat och drivit ett företag från 0 till 30 miljoner i omsättning med god vinstmarginal på över 15%. Tillväxten har varit enorm det första 1½ året. Nu har dock tillväxten stannat av helt. De senaste tre månaderna har bolaget inte växt alls. Det står still för första gången sedan vi startade. Detta är en stor källa till frustration och missnöje. Visst är 30 mkr bra och betydligt större än något jag tidigare gjort, men det är inte någon milstolpe att stanna vid. 100 mkr kan jag möjligen ta en paus vid och göra någonting annat ett tag, inte 30. I min vildaste fantasi hade jag hoppats på 100 mkr i omsättning innan jag själv fyllde 30 år men det är nu helt omöjligt och den insikten slår ner mitt humör. Visst var det en hög målsättning och visst hände oförutsedda saker på vägen som saktat ned takten men ändå känner jag nu besvikelse. Att skjuta på det här målet tills jag är 32 eller 33 känns deppigt. Troligtvis är detta det största skälet till att jag nu känner en gnagande ångest och besvikelse över att bli 30 år. Jag hade hoppats nå mitt 100 mkr mål och kunna njuta av mitt trettionde år med semester och kanske prioritera lite annat i livet. Jag ville bli riktigt rik som ung kort sagt. Nu får jag försöka förlika mig med att jag misslyckats med det och anpassa mina målsättningar.

Anledningen till att bolaget har stannat i växten är dels externa men det beror även på att jag varit mindre hands-on i den operativa driften det senaste halvåret, bland annat pga en relation som jag nyligen avslutat. Det är nu nödvändigt för mig att börja jobba desto mer aktivt i bolaget och se till att det börjar hända saker. Egentligen gillar jag det, att kämpa och kriga. Det var dock ett tag sen jag var ute på fältet och slogs så nu måste jag lägga mig i hårdträning, damma av rustningen, vässa lansen och hoppa upp på hästen igen för att ge mig ut i strid. 30 år och soldat. Jag undrar när det är dags för det lugna familjelivet? Går det att kombinera med krigandet? De flesta entreprenörer som pratat familjeliv har i princip sagt att det är obefintligt. I min perfekta värld ska det gå att kombinera. Det får dock vänta ett par år till gissar jag. Nu är fokus på att få fart på mitt skepp.

God lycka alla krisande krigare där ute!