torsdag 11 februari 2016

Återuppståndelsen del 2



Det var nu över två år sedan jag skrev i min kära dagbok. Mycket har hänt och allting har förändrats. Några saker är dock desamma som förut.

Jag skulle kunna skriva en bok om dessa två åren och det har jag nästintill gjort men det är alldeles för privat att dela i nuläget. Kortfattat så gick jag in i väggen första halvan av 2013. Brände ut mig totalt. Tappade allt. Både fysiskt och psykiskt. Allt jobb, stress, oro, konflikter, uppvarvning och glöd som jag upplevt de föregående 7-8 åren hade till slut tagit ut sin rätt. 

Visst hade varningssignalerna kommit långt tidigare. Som de stressrelaterade hudutslag jag fick redan runt 2005 när jag var inne i intensiva jobbperioder. Redan då lärde jag mig faran med att varva upp mig själv allt för mycket. Under 2012 kom mer oroande symptom. Svårigheter att sova då jag var alldeles för uppvarvad efter arbetsdagen. Det behövde absolut inte vara negativa tankar som snurrade i hjärnan på kvällarna, snarare tvärtom. Allt gick ju så bra med företagen och investeringarna att jag bara hetsade upp mig själv över de fantastiska framtidsutsikterna. Jag kunde inte slappna av mentalt och fick svårt att sova allt som oftast. Sedan kom en hjärtklappning som kändes som att hjärtat slog dubbelt så hårt som vanligt. Jag kunde höra min egen puls mitt på dagen och när jag skulle sova dånade pulsen i öronen så att det inte gick att slappna av eller tänka på någonting annat. Detta var de tydligaste tecknen som varnade om vad som komma skulle. Men jag körde på som vanligt, ägnade ofta både dagen och kvällen åt att antingen aktivt jobba med företaget eller när jag var hemma, tänka på företaget. Jag förstod inte då att man inte kopplar av när man har hjärnan uppvarvad på alla växlar analyserandes någon investering eller företagsproblem. Jag tog till mig citatet; den som inte slutat tänka på sitt företag när han går hem för dagen är den som kommer lyckas. Citatet stämde mycket väl. Jag lyckades bra med alla företag och investeringar, de bar frukt och jag uppnådde mitt mål om ekonomiskt oberoende med marginal. Men det hade sitt pris. Ett pris jag inte är säker på att jag hade velat betala om jag vetat om det i förväg. 

Sommaren 2013 hade jag bestämt mig för att ta en paus från arbetet med företaget helt och hållet. Att få lite välbehövlig vila kändes som en bra idé. Problemet var att när jag satt där hemma och skulle vila ut så ökade den inre stressen tiofalt och jag kunde inte slappna av för fem öre. Jag blev enormt stressad över att inte ha någonting att göra eller sysselsätta hjärnan med. Ingenstans att gå på dagarna. Jag var ju van att jobba i 110% dygnet runt. Antagligen hjärnan totalt frispinn när den inte hade fast mark springa på längre. Sömnproblemen förvärrades och ångest och förvirring tillkom. Kulmen blev flera nätters total sömnlöshet och stark hjärtklappning som till slut ledde till att jag höll på att svimma mitt på gatan när det kändes som att hjärtat skulle stanna. Jag trodde jag fick en hjärtattack och fick åka till akuten. Där låg jag och de analyserade mitt hjärta för att se vad som var fel. Jag funderade på om det var kört. Har jag offrat mitt liv för att bygga en förmögenhet? Har jag offrat mina vänner, familj, kärlek och glädje för ett fett bankkonto? Ja, det var delvis sant. Nu stod sanningen kristallklar för mig, liggandes där på båren på akuten med ekg och blodprover fastspända på kroppen. Pengarna är inte viktiga längre. Jag är färdig. Jag behöver inte och vill inte tjäna en enda krona till. Inte på bekostnad av min hälsa. Nu är det bara mina relationer som betyder någonting. Glädjen jag känt under livets ljusa stunder med alla mina nära vänner och familj. Det är det värdefulla i mitt liv. Jag försökte rädda världen genom mitt företagande, jag hade planer på stora välgörenhetsprojekt. Nu var det nog. Om jag dör så var ändå ingenting till något nytta. Nu måste jag omforma mitt liv. Jag måste leva på ett sätt som är hållbart och som passar mig. Jag trodde jag var en företagsmässig terminator som kunde kämpa på i all evighet utan minsta bränsle i form av vila, glädje och kärlek. Jag hade fel. Jag var bara en människa. En vanlig människa med vanliga mänskliga behov. Jag var inte som terminator som inte hade känslor, jag kunde gråta. Jag grät på riktigt för första gången sedan jag var barn. Det var smärtsamt. Jag hade skadat mig själv på ett sätt jag inte kunde förstå när jag gjorde det.

Resan tillbaka till livet har varit lång och smärtsam. Den kantades av kronisk ångest, panik och stressrelaterade sjukdomar. Jag klarade det på ren överlevnadsinstinkt och genom att acceptera att leva i lidande. Jag fick efteråt höra av en läkare att han inte trodde jag skulle klara mig levande ur det så som mitt skick var när jag var på botten. 

Det är för smärtsamt att skriva mer ingående om den resan nu. Det får bli en annan gång.

Idag är läget någorlunda stabilt. Jag lever fortfarande med men efter det som hänt. Bestående hjärnskador efter all sömnbrist. Lättväckt ångest och oro trots att ingenting finns att oro sig över. Stress som aktiveras av en tiondel av den anspänning som krävdes förut. Jag är handikappad arbetsmässigt. Men med tanke på den nivå jag hade förut i min arbetskapacitet så räcker en tiondel gott och väl för att jag ska lyckas göra någonting produktivt även idag.

Jag jobbar nu 2-4 timmar om dagen i snitt i ett mycket lugnt tempo. Mina företag finns kvar. Mina investeringar likaså. I nästa inlägg ska jag skriva mer om det ekonomiska läget. I korthet kan jag nämna att jag ser värde i råvarusektorn och har nyligen köpt aktier i glencore, angloamerican, vale och mindre poster i offshore drilling sektorn genom rig, sdrl, foe och songa. Lusten att återigen skriva här kom från ingenstans. Eller kanske ur det faktum att jag börjat köpa aktier igen för första gången sedan 2012 då jag sålde ut i princip alla innehav jag hade kvar. Det fick mig att tänka på den här gamla bortglömda bloggen. Åter till det personliga.

Det är viktigt att påpeka att jag nu endast jobbar under förutsättning att det ger glädje. Jag måste inte tjäna pengar för att bli rikare. Jag ser det däremot som min plikt att förvalta det kapital jag byggt upp med min hälsa som pris. Skulle jag inte förvalta det väl så vore allt blod och alla tårar förgäves. Men förvaltningen måste ske på ett tydligt villkor, den ska inte göra mig sjuk igen och den ska vara glädjefylld. Detta uppnås genom att investerandet sker tillsammans med härliga vänner och företagandet drivs med bra kollegor och anställda som jag trivs med och som inte får mig uppstressad. Inte alltid så lätt som det kan låta men nu när det är min första prioritet framför effektivitet och lönsamhet så blir det bra mycket lättare än förut då man hela tiden slets mellan de personliga relationerna och lönsamhet. Ofta fick lönsamheten dra längsta strået.

I övrigt är livet annorlunda på flera plan. Jag har skaffat en bra flickvän, en busig liten vovve och tagit upp kontakten med flera gamla vänner igen. Livet har blivit rikare och jag står idag på fler ben än förut. 

Jag lever idag efter nya livsriktlinjer. Jag vill leva för dagen. En klyscha jag vet. Men för mig är det ett måste. Jag måste fokusera på att göra det bästa av idag för jag vet inte hur framtiden ser ut. Jag vet att livet är bräckligt. Jag vill göra allt kul som livet erbjuder innan det är försent. Det är ingen ide att vänta. Nu kastar jag mig ut i vattnet och ser om jag kan simma. Hittills har jag lyckats simma bra med både hajar och delfiner. Dykt med sköldpaddor. Klättrat i träden. Ridit på kameler, elefanter och hästar. Massor av spännande aktiviteter står på att göra listan och jag vill dela dem allihopa med människorna jag älskar. Efter alla kickar jag fick i företagandet är jag antagligen beroende av det där adrenalinet och kicken som man känner sig levande av. Nu får jag utlopp för det genom glädjefyllda aktiviteter där jag utmanar mina rädslor tillsammans med andra istället för uppfyllandet av ekonomiska mål. Jag sätter ingen värdering i om det ena är bättre än det andra men för mig personlighet har jag bevisligen inte klarat ett liv där man enbart lever på den ekonomiska kicken. Jag var kanske inte stark nog mentalt. Det får va som det vill. Jag har anpassat mig efter mina svagheter och ser till att överleva. Överleva och uppleva glädje så mycket det bara går. Tack för ännu en dag. Ännu en dag att fylla med glädje. Så gott det går. Tack!

Och tack ni som läser, jag hoppas att jag kan förmedla någonting av värde genom att dela med mig av mina erfarenheter. 






6 kommentarer:

  1. Fy fan vilken resa. Har på nära håll sett hur mycket en utbränd person kan förändras och det önskar jag ingen. Glad att du mår bättre och njuter av livet nu.

    För oss som inte uppnått ekonomisk frihet än, så är det väldigt intressant att ta del av tankar från en som redan är där. Vill väldigt gärna läsa mer om både företagande och investeringar, så jag hoppas du fortsätter skriva.

    /H

    SvaraRadera
  2. Vad lustigt! Du skrev en gång till mig att du trodde att man kunde bli rik genom att bara investera i Heinz. Jag kom helt plötsligt att tänka på detta och hittade din blogg. Och nu ser jag att du hade gjort ett uppehåll på flera år. Vilken tajming. Då passar jag på att rekommendera boken "Zorba the Greek", som handlar om meningen med våra liv. Zorba har svaren på frågorna du ställer dig.Trust me:)

    David Rubenstein med ett track record på 31% i årlig snittavkastning dom senaste 25 åren är också inne på råvarutemat, främst oljan.
    http://uk.businessinsider.com/carlyle-rubenstein-distressed-energy-investing-2015-12?r=US&IR=T

    SvaraRadera
  3. Så spännande att få läsa ett inlägg från dig. Ser fram mot fortsättningen på historien och att höra mer!

    SvaraRadera
  4. Hej. Fantastiska rader du skriver. Följde din blogg med flera andra tidigare men har precis som du nått botten med jobb, företag osv. Tänkte att jag var ostoppbar. Till sist fungerade inte min kropp. Trodde aldrig att det kund bli jag som blev liggande oförmögen att resa mig, prestera eller producera. Det har varit och är en lång knagglig resa tillbaka. Jag fann stort stöd i att låsa om din resa och att det är möjligt att åtminstone komma upp på knä från att varit uträknad. Lycka till. Mvh Daniel

    SvaraRadera
  5. Tack för att du delade med dig! Viktigt att ta en "reality check" ibland och när man läser sådant här så gör man det. Vilken resa du har gjort, och vad mycket du har lärt dig. Jag önskar dig all framgång framöver!

    SvaraRadera