Det
var nu över två år sedan jag skrev i min kära dagbok. Mycket har
hänt och allting har förändrats. Några saker är dock desamma som
förut.
Jag
skulle kunna skriva en bok om dessa två åren och det har jag
nästintill gjort men det är alldeles för privat att dela i
nuläget. Kortfattat så gick jag in i väggen första halvan av
2013. Brände ut mig totalt. Tappade allt. Både fysiskt och
psykiskt. Allt jobb, stress, oro, konflikter, uppvarvning och glöd
som jag upplevt de föregående 7-8 åren hade till slut tagit ut sin
rätt.
Visst hade varningssignalerna kommit långt tidigare. Som de
stressrelaterade hudutslag jag fick redan runt 2005 när jag var inne
i intensiva jobbperioder. Redan då lärde jag mig faran med att varva
upp mig själv allt för mycket. Under 2012 kom mer oroande symptom.
Svårigheter att sova då jag var alldeles för uppvarvad efter
arbetsdagen. Det behövde absolut inte vara negativa tankar som
snurrade i hjärnan på kvällarna, snarare tvärtom. Allt gick ju så
bra med företagen och investeringarna att jag bara hetsade upp mig
själv över de fantastiska framtidsutsikterna. Jag kunde inte
slappna av mentalt och fick svårt att sova allt som oftast. Sedan
kom en hjärtklappning som kändes som att hjärtat slog dubbelt så
hårt som vanligt. Jag kunde höra min egen puls mitt på dagen och
när jag skulle sova dånade pulsen i öronen så att det inte gick
att slappna av eller tänka på någonting annat. Detta var de tydligaste tecknen som
varnade om vad som komma skulle. Men jag körde på som vanligt,
ägnade ofta både dagen och kvällen åt att antingen aktivt jobba
med företaget eller när jag var hemma, tänka på företaget. Jag
förstod inte då att man inte kopplar av när man har hjärnan
uppvarvad på alla växlar analyserandes någon investering eller
företagsproblem. Jag tog till mig citatet; den som inte slutat tänka
på sitt företag när han går hem för dagen är den som kommer
lyckas. Citatet stämde mycket väl. Jag lyckades bra med alla
företag och investeringar, de bar frukt och jag uppnådde mitt mål
om ekonomiskt oberoende med marginal. Men det hade sitt pris. Ett
pris jag inte är säker på att jag hade velat betala om jag vetat
om det i förväg.
Sommaren 2013 hade jag bestämt mig för att ta en
paus från arbetet med företaget helt och hållet. Att få lite
välbehövlig vila kändes som en bra idé. Problemet var att när
jag satt där hemma och skulle vila ut så ökade den inre stressen
tiofalt och jag kunde inte slappna av för fem öre. Jag blev enormt
stressad över att inte ha någonting att göra eller sysselsätta
hjärnan med. Ingenstans att gå på dagarna. Jag var ju van att jobba i 110% dygnet runt. Antagligen hjärnan totalt frispinn när den inte hade fast mark springa på
längre. Sömnproblemen förvärrades och ångest och förvirring
tillkom. Kulmen blev flera nätters total sömnlöshet och stark
hjärtklappning som till slut ledde till att jag höll på att svimma
mitt på gatan när det kändes som att hjärtat skulle stanna. Jag
trodde jag fick en hjärtattack och fick åka till akuten. Där låg
jag och de analyserade mitt hjärta för att se vad som var fel. Jag
funderade på om det var kört. Har jag offrat mitt liv för att
bygga en förmögenhet? Har jag offrat mina vänner, familj, kärlek
och glädje för ett fett bankkonto? Ja, det var delvis sant. Nu stod
sanningen kristallklar för mig, liggandes där på båren på akuten
med ekg och blodprover fastspända på kroppen. Pengarna är inte
viktiga längre. Jag är färdig. Jag behöver inte och vill inte
tjäna en enda krona till. Inte på bekostnad av min hälsa. Nu är
det bara mina relationer som betyder någonting. Glädjen jag känt
under livets ljusa stunder med alla mina nära vänner och familj.
Det är det värdefulla i mitt liv. Jag försökte rädda världen
genom mitt företagande, jag hade planer på stora
välgörenhetsprojekt. Nu var det nog. Om jag dör så var ändå ingenting till något nytta. Nu måste jag omforma mitt liv. Jag måste leva på ett
sätt som är hållbart och som passar mig. Jag trodde jag var en
företagsmässig terminator som kunde kämpa på i all evighet utan
minsta bränsle i form av vila, glädje och kärlek. Jag hade fel.
Jag var bara en människa. En vanlig människa med vanliga mänskliga
behov. Jag var inte som terminator som inte hade känslor, jag kunde
gråta. Jag grät på riktigt för första gången sedan jag var
barn. Det var smärtsamt. Jag hade skadat mig själv på ett sätt
jag inte kunde förstå när jag gjorde det.
Resan
tillbaka till livet har varit lång och smärtsam. Den kantades av
kronisk ångest, panik och stressrelaterade sjukdomar. Jag klarade det på ren
överlevnadsinstinkt och genom att acceptera att leva i lidande. Jag fick efteråt höra av en läkare att han
inte trodde jag skulle klara mig levande ur det så som mitt skick
var när jag var på botten.
Det
är för smärtsamt att skriva mer ingående om den resan nu. Det får
bli en annan gång.
Idag
är läget någorlunda stabilt. Jag lever fortfarande med men efter
det som hänt. Bestående hjärnskador efter all sömnbrist.
Lättväckt ångest och oro trots att ingenting finns att oro sig
över. Stress som aktiveras av en tiondel av den anspänning som
krävdes förut. Jag är handikappad arbetsmässigt. Men med tanke på
den nivå jag hade förut i min arbetskapacitet så räcker en
tiondel gott och väl för att jag ska lyckas göra någonting
produktivt även idag.
Jag
jobbar nu 2-4 timmar om dagen i snitt i ett mycket lugnt tempo. Mina
företag finns kvar. Mina investeringar likaså. I nästa inlägg ska jag
skriva mer om det ekonomiska läget. I korthet kan jag nämna att jag ser värde i råvarusektorn och har nyligen köpt aktier i glencore, angloamerican, vale och mindre poster i offshore drilling sektorn genom rig, sdrl, foe och songa. Lusten
att återigen skriva här kom från ingenstans. Eller kanske ur
det faktum att jag börjat köpa aktier igen för första gången
sedan 2012 då jag sålde ut i princip alla innehav jag hade kvar.
Det fick mig att tänka på den här gamla bortglömda bloggen. Åter till det personliga.
Det
är viktigt att påpeka att jag nu endast jobbar under förutsättning
att det ger glädje. Jag måste inte tjäna pengar för att bli
rikare. Jag ser det däremot som min plikt att förvalta det kapital
jag byggt upp med min hälsa som pris. Skulle jag inte förvalta det
väl så vore allt blod och alla tårar förgäves. Men förvaltningen
måste ske på ett tydligt villkor, den ska inte göra mig sjuk igen
och den ska vara glädjefylld. Detta uppnås genom att investerandet
sker tillsammans med härliga vänner och företagandet drivs med bra
kollegor och anställda som jag trivs med och som inte får mig
uppstressad. Inte alltid så lätt som det kan låta men nu när det
är min första prioritet framför effektivitet och lönsamhet så
blir det bra mycket lättare än förut då man hela tiden slets
mellan de personliga relationerna och lönsamhet. Ofta fick
lönsamheten dra längsta strået.
I
övrigt är livet annorlunda på flera plan. Jag har skaffat en bra
flickvän, en busig liten vovve och tagit upp kontakten med flera
gamla vänner igen. Livet har blivit rikare och jag står idag på
fler ben än förut.
Jag
lever idag efter nya livsriktlinjer. Jag vill leva för dagen. En
klyscha jag vet. Men för mig är det ett måste. Jag måste fokusera
på att göra det bästa av idag för jag vet inte hur framtiden ser
ut. Jag vet att livet är bräckligt. Jag vill göra allt kul som
livet erbjuder innan det är försent. Det är ingen ide att vänta.
Nu kastar jag mig ut i vattnet och ser om jag kan simma. Hittills har
jag lyckats simma bra med både hajar och delfiner. Dykt med
sköldpaddor. Klättrat i träden. Ridit på kameler, elefanter och
hästar. Massor av spännande aktiviteter står på att göra listan
och jag vill dela dem allihopa med människorna jag älskar. Efter
alla kickar jag fick i företagandet är jag antagligen beroende av
det där adrenalinet och kicken som man känner sig levande av. Nu
får jag utlopp för det genom glädjefyllda aktiviteter där jag
utmanar mina rädslor tillsammans med andra istället för
uppfyllandet av ekonomiska mål. Jag sätter ingen värdering i om
det ena är bättre än det andra men för mig personlighet har jag
bevisligen inte klarat ett liv där man enbart lever på den
ekonomiska kicken. Jag var kanske inte stark nog mentalt. Det får va
som det vill. Jag har anpassat mig efter mina svagheter och ser till
att överleva. Överleva och uppleva glädje så mycket det bara går.
Tack för ännu en dag. Ännu en dag att fylla med glädje. Så gott
det går. Tack!
Och tack ni som läser, jag hoppas att jag kan förmedla någonting av värde genom att dela med mig av mina erfarenheter.
