onsdag 27 mars 2013

30-årskrisen



Det var 4 månader sedan sist jag skrev här och över 3 år sedan jag skrev första inlägget.

Oftast blir det att jag skriver när det är något man grubblar på eller något man blivit inspirerad av.

Av naturen är jag en nostalgisk person. Jag ser med vemod tillbaka på den tid som varit och har lätt för att känna en viss ångest över att det som hänt aldrig kan upplevas igen. Jag är ledsen och rädd för att allting ska ta slut en dag. Jag känner stress och press för att tiden inte kommer räcka till. Det är så mycket jag vill och önskar att livet skall innehålla, men i och med att tiden går börjar man ana att man inte kommer att hinna med allting. Jag kommer inte att kunna bli både idrottsstjärna, buddhistmunk, filmregissör, vetenskapsman, greenpeaceaktivist, finanshaj, författare, konstnär, eller hundra andra yrken eller sysslor jag skulle vilja ägna mig åt. Jag avskyr att välja, att gå och handla på ica kan vara ett mindre dilemma i sig för mig när jag ställs inför alla olika sorters marmelad, fetaoster eller juicer. Ibland trivs jag bäst när livet är enkelt, man går upp tidigt, gör en bestämd syssla, somnar av trötthet på kvällen. Har varit på några sådana resor senaste månaderna och det har varit skönt, man har inte behövt tänka så mycket. När man kommit hem däremot är det lätt att slås av tusentals tankar.

Antagligen har jag någon sorts mindre kris. Kanske är det en 30-årskris, det är inte långt kvar tills jag fyller 30 år nu. Utmärkande för just 30-årskrisen är att man jämför sig med andra hur långt man kommit i livet på olika plan. Citerat om 30-årskrisen, källa:
30- årskrisen
Vi blir allt äldre och livet därför allt mer utsträckt. Vi utbildar oss längre och stadgar oss senare. Men den biologiska klockan består. Detta dilemma gör att många ”knappt hinner bli vuxna” innan de måste ta ställning till om de ska skaffa barn...
30-årskrisen är alltså väldigt biologiskt betingad, men också kopplad till vår samtid med krav på att vi alla inte bara ska skaffa barn, utan också vara välutbildade och framgångsrika, med fina hus och vältränade kroppar.
– Allt ska liksom vara på plats när man fyller 30, annars är man misslyckad. Många jämför sig också med andra i samma ålder – som man ofta upplever har kommit mycket längre.
Just detta, att jämföra sig med andra, karaktäriserar 30-årskrisen, en ålder då även gamla och ibland traumatiska barndomsupplevelser kommer i kapp en och behöver bearbetas.

Självklart jämför jag mig med mina förebilder som i många fall startat storföretag och blivit miljardärer innan 30, det är en källa till viss ångest och känsla av att ligga steget efter. Jag har relativt höga krav och ambitioner. Att ha ett bra jobb och en trevlig vardag är inte nog för mig, då skulle jag känna att jag slösade bort mitt liv. Jag offrar hellre av den trevliga vardagen för att nå längre än till ett vanligt jobb. Jag är till någon del en perfektionist, det får ta tid och ansträning men jag vill att resultatet ska bli perfekt.

Egentligen känns det fånigt och löjligt att sitta och ha ångest för något sådant här, jag som kan tycka mig vara så klok. Ingen klokhet i världen kan dock rädda mig från att tiden rinner iväg och det är det som stör mig. Visst jag kanske har slösat bort en massa dagar, månader, år eller så har jag utnyttjat tiden väldigt väl, det är relativt. Detta är oavsett ett vägskäl, en platå att stanna på och titta ut över den förgångna tidens vyer. Där skådar jag lycka, sorg, vänskap, arbete, kärlek, besvikelse, rädsla, sjukdom, hopp, rikedom, vemod, frustration, ilska, förväntan och mycket mycket mer. Jag vet ärligt talat inte om det är bra för mitt sinne att titta tillbaka eller inte, att tänka på det som varit gör mig ack så vemodig. Jag vill sträcka ut en hand och dra mig in i den förflutna tiden igen som om man kunde sträcka sig in i ett fotografi och få uppleva det som hände där och då igen. Men tiden har ingen återvändo, den skyndar på i rask takt utan att se tillbaka. Man får försöka hänga med så gott det går, ibland kanske man lyckas springa lite i förväg och ibland halkar man efter.

Nåväl, idag blir det mest personligt svammel. Inga ingående ekonomiska prognoser eller rapporter så långt ögat kan nå. Min ekonomi står i princip still. Antagligen är det en bidragande anledning till mitt krisande. På lite över två år har jag startat och drivit ett företag från 0 till 30 miljoner i omsättning med god vinstmarginal på över 15%. Tillväxten har varit enorm det första 1½ året. Nu har dock tillväxten stannat av helt. De senaste tre månaderna har bolaget inte växt alls. Det står still för första gången sedan vi startade. Detta är en stor källa till frustration och missnöje. Visst är 30 mkr bra och betydligt större än något jag tidigare gjort, men det är inte någon milstolpe att stanna vid. 100 mkr kan jag möjligen ta en paus vid och göra någonting annat ett tag, inte 30. I min vildaste fantasi hade jag hoppats på 100 mkr i omsättning innan jag själv fyllde 30 år men det är nu helt omöjligt och den insikten slår ner mitt humör. Visst var det en hög målsättning och visst hände oförutsedda saker på vägen som saktat ned takten men ändå känner jag nu besvikelse. Att skjuta på det här målet tills jag är 32 eller 33 känns deppigt. Troligtvis är detta det största skälet till att jag nu känner en gnagande ångest och besvikelse över att bli 30 år. Jag hade hoppats nå mitt 100 mkr mål och kunna njuta av mitt trettionde år med semester och kanske prioritera lite annat i livet. Jag ville bli riktigt rik som ung kort sagt. Nu får jag försöka förlika mig med att jag misslyckats med det och anpassa mina målsättningar.

Anledningen till att bolaget har stannat i växten är dels externa men det beror även på att jag varit mindre hands-on i den operativa driften det senaste halvåret, bland annat pga en relation som jag nyligen avslutat. Det är nu nödvändigt för mig att börja jobba desto mer aktivt i bolaget och se till att det börjar hända saker. Egentligen gillar jag det, att kämpa och kriga. Det var dock ett tag sen jag var ute på fältet och slogs så nu måste jag lägga mig i hårdträning, damma av rustningen, vässa lansen och hoppa upp på hästen igen för att ge mig ut i strid. 30 år och soldat. Jag undrar när det är dags för det lugna familjelivet? Går det att kombinera med krigandet? De flesta entreprenörer som pratat familjeliv har i princip sagt att det är obefintligt. I min perfekta värld ska det gå att kombinera. Det får dock vänta ett par år till gissar jag. Nu är fokus på att få fart på mitt skepp.

God lycka alla krisande krigare där ute!





18 kommentarer:

  1. Jag skulle fortfarande vilja påstå att du är i top +0.001% när det kommer till 29-åringar eller vad du nu är :)

    SvaraRadera
  2. Du kan i alla fall gotta dig i hur många du måste ha inspirerat, jag kan omöjligt vara den enda. Jag kan verkligen säga att din blogg har förändrat min syn på livet och troligen min framtid, hur du berättar om din strävan att ta sig ur hamsterhjulet och vinna sin tid. Pga av dig har aktiehandel blivit mitt största intresse och någonting jag har spenderar stora delar av min vakna tid på. Det som skiljer din blogg från andra bloggar är att du gör investeringar till något betydligt mer lekfullt än andra bloggar som tex när du beskrev hur du gick runt i centrum och letade upp investeringsobjekt; allt handlar inte bara om att kolla tickers på google finance. Du är en fantastisk inspirationskälla, jag önskar dig all lycka i framtiden

    SvaraRadera
  3. Låter som du håller på att jaga ihjäl dig själv.

    100 mkr i omsättning i sig är helt ointressant. Det är striden(processen, vägen) som är det viktiga. Målet är bara ett sätt att stimulera och få fram det bäst(och det sämsta) ur dig. Du kan uppnå 1000 mkr i omsättning utan i sig bli ett dugg gladare eller bättre människa. Det finns inga milstolpar att stanna vid i livet. Den dagen är man död. Det handlar ju bara om att vara det bästa man kan vara, just nu, just idag.

    Kan knappast tänka mig att du har Steve Jobs som inspirationskälla för att han nådde en viss omsättning innan en viss ålder. Så varför sätter du den måttstocken bredvid dig själv?

    "Greed is a bottomless pit which exhausts the person in an endless effort to satisfy the need without ever reaching satisfaction."
    - Erich Fromm

    SvaraRadera
  4. Frihetsblogger och Vanderay.
    Tack!

    Anonym
    Kul att höra!

    Fanatic
    Du har sunda synpunkter, tack. Jag är mitt uppe i en självrannsakande process, jag vet just nu inte vem som kommer ut på andra sidan.

    SvaraRadera
  5. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Mitt tidigare förhållande på 8+ år tog slut strax innan jag fyllde 30. Jag köpte mig en porsche, skaffade ny flickvän, levde livet för pengarna jag tjänat ihop dittills och nu, 3-4 år senare är jag pappa till en underbar dotter på snart 3 månader. Så tro mig, det finns annat här i livet som blir intressant men det betyder inte att man misslyckats för det. Tvärtom har det öppnat ögonen på en. Jobba inte för hårt! Kom ihåg att man ska njuta av pengarna och inte bara jobba och slita. Kvalitet är bättre än kvantitet.

    SvaraRadera
  6. Du har ju lyckats med mer än 99,9% av alla andra människor på jorden har lyckats med vid din ålder. Du borde vara fantastiskt stolt!

    SvaraRadera
  7. Jag har följt din Blogg ända sedan i am Evolution och fick då gåshud av hur fantastiskt du beskriver utveckling. Jag fyller själv 30 om ett år och kanske får känna av samma kris. Men jag måste erkänna att det är med sorg jag läser detta senaste inlägget. Jag blir lite ledsen för din skull. Om det är något jag lärt mig av livet är att den inte är akademisk, det går inte förutsätta att dina planer alltid kommer gå som du planerat. Livet skiter i vad du ville eller vad du ville för dig själv. Den ger och tar, utan tanke. Jag har sett nära i mitt liv försvinna mycket tidigare än de borde. Jag har enorma drömmar och planer för mig själv och min familj, men när jag drömmer om framtiden är det inte siffror med miljoner, utan det är små framtids bilder med andra i mitt liv som jag älskar. Mitt driv är att ge dem runt mig allt jag är kapabel att ge dem. Jag har nått en punkt i mitt liv att pengar är i andra hand, jag är definitivt inte rik och jag kommer samla på mig mer under tiden. Alla ska vi förlora! Men det är ju resan som är underbar och göra den med folk man älskar. ALlt blir så meningslöst annars, jaga siffror som om de betydde något. Pengar i mina ögon är inget, inte ett skit en illusion. Det är vad pengarna ger dig som är de viktiga. Skit i de 100 miljonerna för att ha ett gott liv, man behöver inte ha det för att kunna leva gott och väl. Men jag förstår den tanken att aldrig kunna göra tillräckligt mycket, men det hör till. För mig räcker det att kolla i ögonen på dem jag älskar och känna att de behöver mig och älskar mig tillbaks. Kampen vi har gått igenom tillsammans. Snart ska jag bli pappa och även här kommer det bli en resa. Jag kommer ihåg en bil tur hem från jobbet och jag fick en lite läskig tanke i huvudet. "Ska livet verkligen vara så här underbart.", När man når så högt så finns det inte alltid mycker mer utrymme känslomässigt uppåt, så det är naturligt att man får en dipp i humöret. Människan kan inte alltid vara glad=). Men mitt råd är att tänka över varför du jagar siffror som du gör, att ge upp förhållande som i för sig inte kan varit så meningsfullt för att du ska ge upp det för några siffror. Sluta bry dig om vad alla andra tycker, 30 år då ska livet vara fixat. vafan är de? vem fan säger d? Hur många som helst som har blivit rika efter den åldern. Livet är aldrig klart, de kommer alltid nya lärdomar. Jag har växt upp rätt så tufft, och bland d värsta jag var med om var när min bror dog av överdos, jag var så upptagen med mitt pluggande och jobbande att jag tänkte"Han fixar problemet ge mig bara ett år till så ska jag ge honom all min tid" Sen var han helt plötsligt död! De sjuka var att jag var på väg att springa till min mor för slå honom för jag trodde han hade gjort något mot henne, när hon ringde mig o grät. Jag la bara på och sprang som en galning och såg polis bilen, sprang upp och skreck var fan är han! de ända jag hör är morsan gråta och säga "han är död". En box som heter duga. Att de ska krävas något sånt för man ska uppskatta sin familj och de runt en är egentligen sjukt. Jag har drömmar och ambitioner, men verkligen inte en steve jobs. Kärlek är d viktigaste, kärläk för mig själv o d runt mig. Jag tror definitivt du kan lyckas utan att offra hela dit liv. Du måste givetvis uppoffra tid för att få något tillbaka. Dock är det inte uppoffring om du gör det du älskar. Men jag är följare av filosofi och där finns en princip som kallas Fallibilism. Med det menas ungefär, att du som människa kan ha fel om din tro, förväntningar eller din förståelse om världen, men ändå ha rätt i att tro dem. För man bygger sin världsuppfattning med ofullständig info. Den fullt rationella människan finns inte, när man tror på Fallibilism. Så planer kommer gå fel det oförutsädda kommer hända, ta det, känn det gråt drick bli arg. men gå vidare! Villket jag tror du gör=)Hoppas du förstår något av d jag skrev

    SvaraRadera
  8. Tackar för en fantastisk blogg som även har gett oss en del inspiration samt tankar kring olika investeringar!

    Jag känner igen mig i det du skriver, förebilder och målen i livet. Alla har vi olika mål och är man tillräcklig fokuserat samt medveten om vilka uppoffringar som krävs nå man dessa. Just att man redan i målstadiet är realistisk med vilka "uppoffringar" det handlar om är viktig.

    Vi valde familj före karriär och har hittat en bra balans. Vi kommer förhoppningsvis nå våra mål (även om dessa i ekonomiska termer inte kan jämföras med vad du redan åstadkommit). Det viktigaste av allt är att vara säker på att man inte kommer att ångra valen man gjort!

    Hoppas på att kunna läsa en uppdatering snart

    /Investerailivet

    SvaraRadera
  9. Hmm
    Låter som om flickan du hade skapade ett problem
    Du behövde välja
    Vilket du inte gillar
    Dessutom mål som man sätter upp ändrar sig hela tiden
    Jag drev en egen firma i många år - var nöjd med vad jag hade och var jag var
    Men omgivningen sa till mig si eller så osv
    Sen så kom den damen jag var ihop med o bad om separeras
    tilläggas kan att jag en dag blev påhoppad och rånad i min butik (ca 1 år innan damen bad om separation)
    Tilläggas kan säga att min mor gick bort en tid innan (relativt ung) min far gick bor strax innan
    min bil blev stulen 3gånger
    jag fick tänka om och tänka nytt
    Mitt så kallade korthus föll rejält under xx år
    Det som troligen räddade mig var min självinsikt självbevarelsedrift och mina 2 unga pojkar. Hade jag inte haft pojkarna hade jag nog varit velig en stund till runt åren 2004-2012. Men någon gång under 2011-12 började jag känna mig "ok". Inte bra men okej
    Fick lägga ned firman starta om mig söka en lägenhet och diverse annat
    Kan tilläggas att jag hade en så kallad hård barndom med maskros nyckelbarn och annat
    Men jag vet inte om just det har påverkat mig mycket eller lite
    Jag personligen tror att ibland om man talar om saker och ting "för mycket" andras problem sina problem osv - fastnar man lätt i problemfällan när man borde vara i nöjdfällan
    Men vad vet jag
    Alla har olika upplevelser och tar sig olika fram. jag skrev att jag hade lite pengar till aktier tidigare (efter separationen) Blev inte som jag tänkt mig xx år efter
    Jag skrev bland annat om brunswick som jag ville köpa men som min dåvarande bankman - inte ville bistå med info om
    Enbart den aktien har stigit 10gånger på mindre än 4år
    Men vete katten om jag varit lyckligare med dessa pengar. Visst hade det varit lättare att åka till ett visst resemål och annat unna sina barn något. Men om jag varit lyckligare och gladare för xx miljoner och mindre misslyckande på vägen - vete katten om jag varit

    SvaraRadera
  10. Vi väntar på att du ska börja blogga igen! lycka till!

    Mvh

    SvaraRadera
  11. Det skulle vara intressant att höra hur dina floridainvesteringsr har utvecklat sig och vilka ev lärdomar du har dragit på dig så här långt. Det är ju lite avlägset att underhålla fastigheter på en annan kontinent t ex.

    SvaraRadera
  12. Hej! Hur mår du och hur går det för dig? Tror vi är många som undrar och gärna hade sett att du började blogga igen.

    Hoppas allt är väl!
    Mvh DF

    SvaraRadera
  13. Hej,

    Dags för en uppdatering på hur det går för dig med allt?
    Hade varit spännande.
    MVH Richard

    SvaraRadera
  14. Dags för ett nytt inlägg snart!!

    // E

    SvaraRadera
  15. Vad hände? Var är du?

    SvaraRadera