30-årskrisen

Det var 4 månader sedan sist jag skrev här och över 3 år sedan jag skrev första inlägget.

Oftast blir det att jag skriver när det är något man grubblar på eller något man blivit inspirerad av.

Av naturen är jag en nostalgisk person. Jag ser med vemod tillbaka på den tid som varit och har lätt för att känna en viss ångest över att det som hänt aldrig kan upplevas igen. Jag är ledsen och rädd för att allting ska ta slut en dag. Jag känner stress och press för att tiden inte kommer räcka till. Det är så mycket jag vill och önskar att livet skall innehålla, men i och med att tiden går börjar man ana att man inte kommer att hinna med allting. Jag kommer inte att kunna bli både idrottsstjärna, buddhistmunk, filmregissör, vetenskapsman, greenpeaceaktivist, finanshaj, författare, konstnär, eller hundra andra yrken eller sysslor jag skulle vilja ägna mig åt. Jag avskyr att välja, att gå och handla på ica kan vara ett mindre dilemma i sig för mig när jag ställs inför alla olika sorters marmelad, fetaoster eller juicer. Ibland trivs jag bäst när livet är enkelt, man går upp tidigt, gör en bestämd syssla, somnar av trötthet på kvällen. Har varit på några sådana resor senaste månaderna och det har varit skönt, man har inte behövt tänka så mycket. När man kommit hem däremot är det lätt att slås av tusentals tankar.

Antagligen har jag någon sorts mindre kris. Kanske är det en 30-årskris, det är inte långt kvar tills jag fyller 30 år nu. Utmärkande för just 30-årskrisen är att man jämför sig med andra hur långt man kommit i livet på olika plan. Citerat om 30-årskrisen, källa:

30- årskrisen

Vi blir allt äldre och livet därför allt mer utsträckt. Vi utbildar oss längre och stadgar oss senare. Men den biologiska klockan består. Detta dilemma gör att många ”knappt hinner bli vuxna” innan de måste ta ställning till om de ska skaffa barn...

30-årskrisen är alltså väldigt biologiskt betingad, men också kopplad till vår samtid med krav på att vi alla inte bara ska skaffa barn, utan också vara välutbildade och framgångsrika, med fina hus och vältränade kroppar.

– Allt ska liksom vara på plats när man fyller 30, annars är man misslyckad. Många jämför sig också med andra i samma ålder – som man ofta upplever har kommit mycket längre.

Just detta, att jämföra sig med andra, karaktäriserar 30-årskrisen, en ålder då även gamla och ibland traumatiska barndomsupplevelser kommer i kapp en och behöver bearbetas.

Självklart jämför jag mig med mina förebilder som i många fall startat storföretag och blivit miljardärer innan 30, det är en källa till viss ångest och känsla av att ligga steget efter. Jag har relativt höga krav och ambitioner. Att ha ett bra jobb och en trevlig vardag är inte nog för mig, då skulle jag känna att jag slösade bort mitt liv. Jag offrar hellre av den trevliga vardagen för att nå längre än till ett vanligt jobb. Jag är till någon del en perfektionist, det får ta tid och ansträning men jag vill att resultatet ska bli perfekt.

Egentligen känns det fånigt och löjligt att sitta och ha ångest för något sådant här, jag som kan tycka mig vara så klok. Ingen klokhet i världen kan dock rädda mig från att tiden rinner iväg och det är det som stör mig. Visst jag kanske har slösat bort en massa dagar, månader, år eller så har jag utnyttjat tiden väldigt väl, det är relativt. Detta är oavsett ett vägskäl, en platå att stanna på och titta ut över den förgångna tidens vyer. Där skådar jag lycka, sorg, vänskap, arbete, kärlek, besvikelse, rädsla, sjukdom, hopp, rikedom, vemod, frustration, ilska, förväntan och mycket mycket mer. Jag vet ärligt talat inte om det är bra för mitt sinne att titta tillbaka eller inte, att tänka på det som varit gör mig ack så vemodig. Jag vill sträcka ut en hand och dra mig in i den förflutna tiden igen som om man kunde sträcka sig in i ett fotografi och få uppleva det som hände där och då igen. Men tiden har ingen återvändo, den skyndar på i rask takt utan att se tillbaka. Man får försöka hänga med så gott det går, ibland kanske man lyckas springa lite i förväg och ibland halkar man efter.

Nåväl, idag blir det mest personligt svammel. Inga ingående ekonomiska prognoser eller rapporter så långt ögat kan nå. Min ekonomi står i princip still. Antagligen är det en bidragande anledning till mitt krisande. På lite över två år har jag startat och drivit ett företag från 0 till 30 miljoner i omsättning med god vinstmarginal på över 15%. Tillväxten har varit enorm det första 1½ året. Nu har dock tillväxten stannat av helt. De senaste tre månaderna har bolaget inte växt alls. Det står still för första gången sedan vi startade. Detta är en stor källa till frustration och missnöje. Visst är 30 mkr bra och betydligt större än något jag tidigare gjort, men det är inte någon milstolpe att stanna vid. 100 mkr kan jag möjligen ta en paus vid och göra någonting annat ett tag, inte 30. I min vildaste fantasi hade jag hoppats på 100 mkr i omsättning innan jag själv fyllde 30 år men det är nu helt omöjligt och den insikten slår ner mitt humör. Visst var det en hög målsättning och visst hände oförutsedda saker på vägen som saktat ned takten men ändå känner jag nu besvikelse. Att skjuta på det här målet tills jag är 32 eller 33 känns deppigt. Troligtvis är detta det största skälet till att jag nu känner en gnagande ångest och besvikelse över att bli 30 år. Jag hade hoppats nå mitt 100 mkr mål och kunna njuta av mitt trettionde år med semester och kanske prioritera lite annat i livet. Jag ville bli riktigt rik som ung kort sagt. Nu får jag försöka förlika mig med att jag misslyckats med det och anpassa mina målsättningar.

Anledningen till att bolaget har stannat i växten är dels externa men det beror även på att jag varit mindre hands-on i den operativa driften det senaste halvåret, bland annat pga en relation som jag nyligen avslutat. Det är nu nödvändigt för mig att börja jobba desto mer aktivt i bolaget och se till att det börjar hända saker. Egentligen gillar jag det, att kämpa och kriga. Det var dock ett tag sen jag var ute på fältet och slogs så nu måste jag lägga mig i hårdträning, damma av rustningen, vässa lansen och hoppa upp på hästen igen för att ge mig ut i strid. 30 år och soldat. Jag undrar när det är dags för det lugna familjelivet? Går det att kombinera med krigandet? De flesta entreprenörer som pratat familjeliv har i princip sagt att det är obefintligt. I min perfekta värld ska det gå att kombinera. Det får dock vänta ett par år till gissar jag. Nu är fokus på att få fart på mitt skepp.

God lycka alla krisande krigare där ute!

Vardag

Den senaste tiden har varit lugnare än vanligt. Det måste varit ungefär två år sen jag hade så här lite att göra. Efter att ha jobbat mer eller mindre nonstop de senaste två åren med uppbyggnaden av dels fastighetsfirman i usa, dels mitt nya uppstartsprojekt i sverige känns det välbehövligt.

Det har haft sitt pris på flera sätt, jag har inte orkat träffa vänner särskilt ofta eller träna vilket jag tänkte försöka ta igen lite nu. Det är trevligt att catcha up med gamla vänner och komma i form igen.

Året framför mig ser ut att bli lite lugnare överlag, verksamheten sköter sig själv i allt högre grad tack vare en fantastisk personal och vd som tar hand om det dagliga arbetet. Fastighetsbolaget sköts av en fastighetsförvaltningsfirma och övrig business är såld eller utarrenderad.

Det enda som saknas nu är cash. Jag har i princip fått investera allt jag haft över i min verksamhet för att den skulle få chansen att växa till sig och bli självgående. Detta har medfört att de likvida medlen sinat och hela det egna kapitalet är uppbundet i mina verksamheter. Jag har ju visserligen så att jag klarar mig men det blir nog lite mer återhållsamt leverne detta året än normalt. Enligt mina projiceringar skall min gyllene höna börja värpa tillräckligt med ägg för att jag ska få del av dem om ca 1 år. När man vet att den ekonomiska frälsningen är såpass nära kan man utan problem hålla ut ett tag till på existensminimum.

Alltså, en tillvaro som är lite omvänd mot för något år sen; mer fritid, mindre pengar. Jag ska försöka uttnytja det till att ta tag i saker som legat orörda förut pga tidsbrist. Gå igenom och sortera papper, städa upp i arkiven, planera för framtiden och mycket annat. Kanske åka på någon resa.

Steg ett innan den nya vardagen kan börja på riktigt är dock att flytta hela företaget till nya lokaler. Vi har suttit på samma ställe i 4 år men nu har vi till slut vuxit ur vårt bo. Jag ser verkligen fram emot ett mysigt kontor där jag kan få lite lugn och ro, den senaste tiden har alla nästintill fått sitta på varandra för att få plats. Av någon anledning är bostadsrättsföreningar inte de snabbaste organen att ha att göra med så kvarnarna mal långsamt. Jag kan inte förstå hur man kan vara så oekonomisk. Att sitta på stora outhyrda lokaler och sen vänta månader med att ens besvara en förfrågan om att få hyra dem. Jag antar att när den ekonomiska nyttan inte gynnar en själv primärt så tar man det i lagom takt. Ack, det byråkratiska, inte-göra-mer-än-man-måste-för-dagen samhället. Ibland blir man överaskad dock, när man möter någon som faktiskt är lite handlingskraftig och för handlingen framåt i rask takt. Det hör dock till ovanligheterna.

Nåväl, medan man väntar på någonting får man försöka vara tidseffektiv och sysselsätta sig med någonting annat som man hade behövt göra framgent ändå.

Pladder och ekonomisk uppdatering

Det var ett tag sedan jag loggade in på den här bloggen, de har till och med hunnit ändra layouten på blogger sen sist. Som med det mesta föredrar jag den gamla bekanta varianten men den verkar tydligen inte gå att ställa in. En anledning att inte hålla på och uppdatera layouts och liknande för ofta eller markant är inlärningstiden man får lägga ned, man borde väga den kontra nyttan av en ny design. Fast alla är ju olika, vissa författare skriver fortfarande på papper med penna, andra använder säkert den senaste telefonen eller datorn att skriva på. Själv är jag nog mer åt det gammeldagsa hållet och tycker att nymodigheter och prylar i allmänhet kan framkalla en viss ångest.

Egentligen är jag inte mycket för materiella ting över huvud taget. Lyx och statusprylar ger verkligen ingen djupare tillfredsställelse i min bok. Visst kan det hända att jag köpt så kallade märkeskläder, men i sådant fall på outlet eller rea där man får bra kvalitet till samma pris som motsvarande plagg kostar på HM. Sådant man behöver för att överleva såsom kläder, mat, boende, med mera, tycker jag däremot kan vara berättigat att lägga lite pengar på. Först nu år 2011 och första delen av 2012 har jag verkligen börjat känna att jag kan lägga pengar på mat utan att snåla för mycket. Förr i tiden valde jag nästan alltid det billigaste på menyn, nu väljer jag mer efter vad som är nyttigt och gott i kombination. Läsk blir det dock nästan aldrig, att betala extra för att öka på risken att få diabetes eller hjärtsjukdomar känns irrationellt. Även dricks har jag blivit något generösare med. Från kanske 0-5% i snitt förut till 5-15% på senare tid. Iallafall om personen i fråga ger god service och ser ut att behöva pengarna. Känner dock fortfarande att dricks är lite obefogat i de flesta fall.. varför skulle just vissa restaurangjobb vara berättigade till dricks av alla serviceyrken? Varför inte dricksa personal i vanliga butiker som ger en bra service? Nåväl. Att förändra dricks-kulturen får vänta. Man skall verka där man verka bäst. I mitt fall är det antagligen som investerare, egenföretagare eller entreprenör. Därmed över till den biten.

Min aktieportfölj har utvecklats något sämre än index under det senaste halvåret. Detta pga stark svensk krona och en kräftgång för telekombolag. Portföljen är väldigt viktad gentemot france telecom och telefonica för närvarande. Man får stabila kassaflöden och generösa utdelningar, trots utdelningssänkningen här senast. Jag ligger kvar i dessa bolag tills dess att de värderas upp eller något fundamentalt avgörande inträffar i bolagen.

Utöver dessa telekombolag har jag en del aktier kvar i Outokompu, Rautarukki och Stora Enso. I övrigt är större delen av de stora innehaven avvecklade. Senast sålde jag AKER ASA för 185 NOK vilket genererade en vinst på ca 30% inräknat utdelningar. Istället för aktierna har jag fokuserat på fastighetsportföljen vilken nu består av ett tjugotal objekt. Något som skiljer sig med fastigheter är att det är betydligt mer praktiska saker att tänka på i relation till aktier. Samtidigt finns det en bra grundsäkerhet i själva fastigheten, den bör stå emot både börsras och inflation medan man under tiden får en ränta som ligger en bra bit över bankräntan.

Fastigheterna sköter sig själva rätt bra, åtminstone till största delen. Annat är det med mitt senaste startup-projekt som jag planerat i tanken sen början av 2010. Vi drog igång verksamheten på riktigt under Q2 2011 och nu i Q2 2012 har vi precis kommit över 20Mkr i rullande årsomsättning, en väldigt skön milstolpe att ha passerat. Det går som snabbtåget och företaget växer fortare än man kunnat ana. Nu senast har vi omorganiserat och befordrat de mest drivna och seriösa ur den ursprungliga personalen till chefer samtidigt som de fått optioner på några procent i företaget. Målsättningen är nu ökad försäljning och att uppnå 40Mkr i rullande årsomsättning innan året är slut och vidare 100Mkr innan 2013 är till ända.

Att bygga upp ett företag som omsätter 100Mkr och rimligtvis värderas däromkring likväl är en målsättning jag verkligen vill uppnå. Dock under förutsättningen att det är ett bolag man gillar och tror på långsiktigt. Har drivit flera bolag förut som jag aldrig riktigt kunnat stå till hundra procent bakom pga olika anledningar. T.ex. är jag ju inte överdrivet materialistisk av mig som tidigare nämnt. Ett bolag jag drev för ca 6 år sedan var verkligen inriktat på att slå mynt av människors begär av "det senaste". Visst gick det att tjäna bra pengar på det men någonstans kändes det inte moraliskt optimalt att bidra både till folks prylbegär och ökade koldioxidutsläpp. Tur i oturen att det bolaget aldrig tog fart och växte till sig för jag hade aldrig brunnit lika mycket för den bakomliggande affären där som jag gör för bolaget jag har idag.

I övrigt så har jag upplevt vissa framsteg i kampen mot mina åkommor. Framför allt gäller det att inte låta yttre omständigheter såsom sjukdomar, otur eller tillfälligheter påverka ens sinnestillstånd i för hög grad. Ibland är det svårt att inte bli nedslagen av motgångar och jag är absolut inget undantag. Jag kan ligga helt utslagen i flera dagar om det vill sig illa men sakta samlas sen kraften upp igen och man reser sig. Det är ju som det är och man får göra det bästa av situationen efter ens förmåga. Nu är det dags att börja träna lite. Under det relativt hektiska året som gått har det inte direkt funnits tid till varken träning eller god kosthållning. Att underhålla själens tempel är nödvändigt för att jag ska må bra i längden. Det är inte konstigare än att man kör bilen på service var tvåusende mil eller så. Tänk om folk servade sig själva lika väl som de servar sina bilar. Då hade kanske inte fetma och övervikt varit ett lika stort problem i västvärlden. Innan man kör bilen på service borde man serva sig själv för vad ligger en egentligen närmast om hjärtat, volvon eller hälsan?