Återuppståndelsen del 2

Det var nu över två år sedan jag skrev i min kära dagbok. Mycket har hänt och allting har förändrats. Några saker är dock desamma som förut.

Jag skulle kunna skriva en bok om dessa två åren och det har jag nästintill gjort men det är alldeles för privat att dela i nuläget. Kortfattat så gick jag in i väggen första halvan av 2013. Brände ut mig totalt. Tappade allt. Både fysiskt och psykiskt. Allt jobb, stress, oro, konflikter, uppvarvning och glöd som jag upplevt de föregående 7-8 åren hade till slut tagit ut sin rätt. 

Visst hade varningssignalerna kommit långt tidigare. Som de stressrelaterade hudutslag jag fick redan runt 2005 när jag var inne i intensiva jobbperioder. Redan då lärde jag mig faran med att varva upp mig själv allt för mycket. Under 2012 kom mer oroande symptom. Svårigheter att sova då jag var alldeles för uppvarvad efter arbetsdagen. Det behövde absolut inte vara negativa tankar som snurrade i hjärnan på kvällarna, snarare tvärtom. Allt gick ju så bra med företagen och investeringarna att jag bara hetsade upp mig själv över de fantastiska framtidsutsikterna. Jag kunde inte slappna av mentalt och fick svårt att sova allt som oftast. Sedan kom en hjärtklappning som kändes som att hjärtat slog dubbelt så hårt som vanligt. Jag kunde höra min egen puls mitt på dagen och när jag skulle sova dånade pulsen i öronen så att det inte gick att slappna av eller tänka på någonting annat. Detta var de tydligaste tecknen som varnade om vad som komma skulle. Men jag körde på som vanligt, ägnade ofta både dagen och kvällen åt att antingen aktivt jobba med företaget eller när jag var hemma, tänka på företaget. Jag förstod inte då att man inte kopplar av när man har hjärnan uppvarvad på alla växlar analyserandes någon investering eller företagsproblem. Jag tog till mig citatet; den som inte slutat tänka på sitt företag när han går hem för dagen är den som kommer lyckas. Citatet stämde mycket väl. Jag lyckades bra med alla företag och investeringar, de bar frukt och jag uppnådde mitt mål om ekonomiskt oberoende med marginal. Men det hade sitt pris. Ett pris jag inte är säker på att jag hade velat betala om jag vetat om det i förväg. 

Sommaren 2013 hade jag bestämt mig för att ta en paus från arbetet med företaget helt och hållet. Att få lite välbehövlig vila kändes som en bra idé. Problemet var att när jag satt där hemma och skulle vila ut så ökade den inre stressen tiofalt och jag kunde inte slappna av för fem öre. Jag blev enormt stressad över att inte ha någonting att göra eller sysselsätta hjärnan med. Ingenstans att gå på dagarna. Jag var ju van att jobba i 110% dygnet runt. Antagligen hjärnan totalt frispinn när den inte hade fast mark springa på längre. Sömnproblemen förvärrades och ångest och förvirring tillkom. Kulmen blev flera nätters total sömnlöshet och stark hjärtklappning som till slut ledde till att jag höll på att svimma mitt på gatan när det kändes som att hjärtat skulle stanna. Jag trodde jag fick en hjärtattack och fick åka till akuten. Där låg jag och de analyserade mitt hjärta för att se vad som var fel. Jag funderade på om det var kört. Har jag offrat mitt liv för att bygga en förmögenhet? Har jag offrat mina vänner, familj, kärlek och glädje för ett fett bankkonto? Ja, det var delvis sant. Nu stod sanningen kristallklar för mig, liggandes där på båren på akuten med ekg och blodprover fastspända på kroppen. Pengarna är inte viktiga längre. Jag är färdig. Jag behöver inte och vill inte tjäna en enda krona till. Inte på bekostnad av min hälsa. Nu är det bara mina relationer som betyder någonting. Glädjen jag känt under livets ljusa stunder med alla mina nära vänner och familj. Det är det värdefulla i mitt liv. Jag försökte rädda världen genom mitt företagande, jag hade planer på stora välgörenhetsprojekt. Nu var det nog. Om jag dör så var ändå ingenting till något nytta. Nu måste jag omforma mitt liv. Jag måste leva på ett sätt som är hållbart och som passar mig. Jag trodde jag var en företagsmässig terminator som kunde kämpa på i all evighet utan minsta bränsle i form av vila, glädje och kärlek. Jag hade fel. Jag var bara en människa. En vanlig människa med vanliga mänskliga behov. Jag var inte som terminator som inte hade känslor, jag kunde gråta. Jag grät på riktigt för första gången sedan jag var barn. Det var smärtsamt. Jag hade skadat mig själv på ett sätt jag inte kunde förstå när jag gjorde det.

Resan tillbaka till livet har varit lång och smärtsam. Den kantades av kronisk ångest, panik och stressrelaterade sjukdomar. Jag klarade det på ren överlevnadsinstinkt och genom att acceptera att leva i lidande. Jag fick efteråt höra av en läkare att han inte trodde jag skulle klara mig levande ur det så som mitt skick var när jag var på botten. 

Det är för smärtsamt att skriva mer ingående om den resan nu. Det får bli en annan gång.

Idag är läget någorlunda stabilt. Jag lever fortfarande med men efter det som hänt. Bestående hjärnskador efter all sömnbrist. Lättväckt ångest och oro trots att ingenting finns att oro sig över. Stress som aktiveras av en tiondel av den anspänning som krävdes förut. Jag är handikappad arbetsmässigt. Men med tanke på den nivå jag hade förut i min arbetskapacitet så räcker en tiondel gott och väl för att jag ska lyckas göra någonting produktivt även idag.

Jag jobbar nu 2-4 timmar om dagen i snitt i ett mycket lugnt tempo. Mina företag finns kvar. Mina investeringar likaså. I nästa inlägg ska jag skriva mer om det ekonomiska läget. I korthet kan jag nämna att jag ser värde i råvarusektorn och har nyligen köpt aktier i glencore, angloamerican, vale och mindre poster i offshore drilling sektorn genom rig, sdrl, foe och songa. Lusten att återigen skriva här kom från ingenstans. Eller kanske ur det faktum att jag börjat köpa aktier igen för första gången sedan 2012 då jag sålde ut i princip alla innehav jag hade kvar. Det fick mig att tänka på den här gamla bortglömda bloggen. Åter till det personliga.

Det är viktigt att påpeka att jag nu endast jobbar under förutsättning att det ger glädje. Jag måste inte tjäna pengar för att bli rikare. Jag ser det däremot som min plikt att förvalta det kapital jag byggt upp med min hälsa som pris. Skulle jag inte förvalta det väl så vore allt blod och alla tårar förgäves. Men förvaltningen måste ske på ett tydligt villkor, den ska inte göra mig sjuk igen och den ska vara glädjefylld. Detta uppnås genom att investerandet sker tillsammans med härliga vänner och företagandet drivs med bra kollegor och anställda som jag trivs med och som inte får mig uppstressad. Inte alltid så lätt som det kan låta men nu när det är min första prioritet framför effektivitet och lönsamhet så blir det bra mycket lättare än förut då man hela tiden slets mellan de personliga relationerna och lönsamhet. Ofta fick lönsamheten dra längsta strået.

I övrigt är livet annorlunda på flera plan. Jag har skaffat en bra flickvän, en busig liten vovve och tagit upp kontakten med flera gamla vänner igen. Livet har blivit rikare och jag står idag på fler ben än förut. 

Jag lever idag efter nya livsriktlinjer. Jag vill leva för dagen. En klyscha jag vet. Men för mig är det ett måste. Jag måste fokusera på att göra det bästa av idag för jag vet inte hur framtiden ser ut. Jag vet att livet är bräckligt. Jag vill göra allt kul som livet erbjuder innan det är försent. Det är ingen ide att vänta. Nu kastar jag mig ut i vattnet och ser om jag kan simma. Hittills har jag lyckats simma bra med både hajar och delfiner. Dykt med sköldpaddor. Klättrat i träden. Ridit på kameler, elefanter och hästar. Massor av spännande aktiviteter står på att göra listan och jag vill dela dem allihopa med människorna jag älskar. Efter alla kickar jag fick i företagandet är jag antagligen beroende av det där adrenalinet och kicken som man känner sig levande av. Nu får jag utlopp för det genom glädjefyllda aktiviteter där jag utmanar mina rädslor tillsammans med andra istället för uppfyllandet av ekonomiska mål. Jag sätter ingen värdering i om det ena är bättre än det andra men för mig personlighet har jag bevisligen inte klarat ett liv där man enbart lever på den ekonomiska kicken. Jag var kanske inte stark nog mentalt. Det får va som det vill. Jag har anpassat mig efter mina svagheter och ser till att överleva. Överleva och uppleva glädje så mycket det bara går. Tack för ännu en dag. Ännu en dag att fylla med glädje. Så gott det går. Tack!

Och tack ni som läser, jag hoppas att jag kan förmedla någonting av värde genom att dela med mig av mina erfarenheter. 

Återuppståndelsen del 1

Äntligen lyckades jag återställa åtkomsten till det här gamla bortglömda bloggkontot. Har försökt nu i ett par veckor att logga in.

Det var nu två och ett halvt år sedan sist. Jag har genomgått den tuffaste perioden någonsin i mitt liv. Jag var nära döden, bokstavligt talat. Ingenting jag trodde jag visste om lidanden förut kunde jämföra sig med den känslan jag skulle få uppleva och leva i dagligen i 2 år.

Jag har uthärdat, kämpat och bara försökt överleva. En sekund i taget.

Nu är jag tillbaka. Tillräckligt välmående för att kunna skriva.

I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om vad som hänt och hur läget är idag.

Tack för alla kommentarer och läsare som hört av sig under tidigare år som bloggen varit aktiv. Jag har haft stor behållning av den feedbacken.

Steve Jobs

Har precis läst ut Walter Isaacsons biografi om Steve Jobs.

Boken gjorde mig smått gripen och stundtals tårögd. Jag kan känna igen mig i stora delar av Jobs personlighet. Framför allt förmågan att kunna gå in för någonting till 100 där man fokuserar all uppmärksamhet och energi som en laserstråle på en begränsad yta. Till exempel gick Jobs på väldigt speciella dieter, drack bara morotsjuice och åt veganskt. Jag kan vara lika insnöad på olika sorters mat i perioder. Granatäpple är en personlig favorit som jag äter både i frukt- och juiceform. En annan likhet jag upptäckte var vårt intresse för andlighet i allmänhet och österländska religioner i synnerhet. Det är ett område som jag också vill lägga mer tid på förr eller senare.

En egenskap som uppfattats som negativ är den så kallade känslokyla som Jobs hade. Något jag känner igen mig i till viss del. Den beror helt enkelt på att man fokuserar sin hela tankekraft på någonting specifikt och då försvinner allting annat bort. Jag förstår precis hur han stängde av omvärlden för att kunna fokusera på att skapa de speciella produkter han hade visioner om. Man måste offra något för att uppnå något annat. Tyvärr blir familjen och ibland även hälsan lidande för att man ger allt åt ett "högre" syfte. Jag vet själv hur jag är när jag är fullständigt inne i ett projekt. Att svara på sms eller telefonsamtal som inte handlar om projektet prioriteras ned, att komma ihåg födelsedagar eller bara höra av sig för sakens skull läggs åt sidan, att träna bortprioriteras, ibland "glömmer" jag till och med bort att äta och måste till slut avbryta mitt arbete bara för att magen skriker så hårt efter mat att jag omöjligt kan fortsätta. I Jobs fall, som han skriver med egna ord i bokens slut, gjorde han det för mänskligheten. För att ge någonting tillbaka och följa de spår som tidigare generationer trampat upp. Just denna drivkraft är något som jag själv skrivit om tidigare i bloggen. Det är kul att dela dessa drivkrafter med stora visionärer och artister som Jobs. Jag är dock inte riktigt lika hardcore som Jobs i min fokusering. Jag är mer en Jobs Light. Jag vet att jag kan uppnå storartade dåd om jag vill men jag klyvs samtidigt av dilemmat att behöva offra en så stor del av livets övriga glädjeämnen och ansvarsområden för det. Sådant som familj, vänskap, resor, äventyr, lek, skratt, nyfikenhet och hälsa känns också viktigt. Det svåra för mig är att balansera detta med min målsättning att försöka göra något för mänskligheten. Ofta hamnar jag i obalans och finner mig för långt åt ena hållet. Jag hoppas att det ska gå att kombinera på något vis även om jag vet att endera sidan av myntet kommer bli lidande tid till annan.


Några saker som skiljer mig och Jobs är den temperamentsfulla sidan av personligheten. Jag håller mig i princip alltid kylig och behärskad i de flesta situationer. Jag skriker inte ut mina känslor.  En annan lärdom är att inte bli för extrem i allt jag gör, lagom är ofta bäst. När det gäller till exempel olika matvanor eller andra påfund måste man kunna kompromissa efter omständigheterna. Jag är nog mer av en pragmatiker när det gäller mycket, det vill säga jag bryr mig mer om att det bara ska funka än hur det känns.

En annan sak som vi skiljer oss inom är inställningen till välgörenhet och konsumtion. Visserligen var han själv väldigt minimalistisk men jag känner ändå att produkterna vara riktade till människans konsumtionssvaga nerv. Något som faktiskt var en källa till konflikt och diskussion i Jobs liv. Jag har själv ägnat mig åt liknande verksamhet med liknande konsumtionsprodukter och det kändes inte helt tillfredsställande och kongruent med mina personliga uppfattningar om konsumtion och resursslöseri. Jag är själv för återanvändning och gillar inte att kasta saker i onödan. Hellre ge dem till insamlingar eller sälja på andrahandssajter.

Om jag ska vara ärlig så har jag själv aldrig ägt en apple produkt eller haft en önskan att köpa en. De är alldeles för dyra och onödiga i min smak. Jag gillar prisvärda produkter som fyller sin funktion och thats it. Jag behöver ingen fantastisk design när det gäller arbetsverktyg vilket mobiler och datorer är för mig i första hand.

Jag undrar vad en person som Jobs hade kunnat åstadkomma inom politik eller forskning. Han hade en personlighet som fick saker att hända oavsett vad omgivningen tyckte eller sa. Med den handlingskraften kan man åstadkomma vad som helst. Jag vet själv att jag har det draget i mig och därför är det så otroligt viktigt att man siktar in sig på värdefulla mål. Det blir dock inte alltid rätt. Man måste prova sig fram. Jag hoppas att kunna bidra med någonting som för människosläktet framåt på resan i universum och tiden.



Jag skriver ju allt detta av anledningen att mina eventuellt framtida avkomlingar skall förstå sig på hur jag resonerat när jag bestämt mig för hur jag ska leva mitt liv och göra de val jag kommer att göra. Kanske kan ni förstå er på mig något bättre genom att läsa hur jag tänkte som ung.

Att vara en konstnär är att skapa någonting av värde för medmänniskorna. Kulturellt eller praktiskt. Förr i tiden kunde konstnärer både vara vetenskapsmän, affärsmän, måla tavlor samt skriva. Jag ser det som en idealistisk bild. Att inte begränsas i sina uttrycksformer. Jag vill verka inom alla områden där jag är nyfiken och ser en möjlighet att förbättra eller utveckla.


Jobs förutspådde att detta århundrades största genombrott kommer att ske i gränslandet mellan biologi och teknologi. Det är något jag också tror och hoppas. Jag är väldigt nyfiken på ny bioteknik och allt vad det kallas. Tänk vilka möjligheter som borde kunna uppstå när det gäller att bota cancer och andra sjukdomar. Kanske kan vi till och med besegra döden? Eller åtminstone förlänga livet med ett antal friska år. Detta är ett område jag gärna vill bidra till om inte direkt så indirekt. Men först krävs det en plattform att stå på ekonomiskt. Det är det jag försöker bygga upp nu.

Mitt egna företagsprojekt rullar på i maklig takt för närvarande. Bolaget har blivit lite mognare den senaste tiden med en mer professionell organisation. Vi håller på att växa ifrån barnstadiet och bli om inte vuxna så åtminstone tonåringar. Omsättningsmässigt så står vi just nu still men det beror på att vi måste implementera nya och bättre rutiner innan vi kan växa vidare. Man kan inte behålla babykläderna på när man blir tonåring.

På återseende.

Sir John Templeton - Investeringar och Andlig utveckling

Om Sir John Templeton och varför jag gillar Templetons filosofi inom både investeringar och livssyn.

Först dock. Jag skulle kunna uppfinna hjulet på nytt här, dvs sammanfatta Templetons ideér själv, men jag försöker använda min tid så rationellt som möjligt. Därför struntar jag i det och hänvisar istället till två befintliga texter som jag tycker framställer det essentiella i hans investeringsfilosofi.

På engelska
På svenska
Videoklipp för fördjupning



Templeton sparade 50cent på varje dollar han tjänade. Precis som jag nämnt tidigare så tycker jag att ett sparande av 10% av din inkomst som många förespråkar för att bli rik är för lite. Själv har jag sparat ca 50-75% av min inkomst från 18 års ålder till idag. Börja spara minst 50% av din inkomst och du kommer bli rik.

Citat av Templeton inom citationstecken.

"To be succesful in investing you have to have an open mind and keep changing your ideas all the time"

Jag håller med. Man kan inte vara cementerad i någon uppfattning och hålla fast vid den medan världen runt omkring dig förändras. Mina åsikter om börsen och särskilda aktier kommer att ändras i takt med att omständigheterna ändras. Så har jag alltid sett på det.

"Buy wherever you can get the lowest price"

Sant. Jag köper hellre ett klädbolag i Australien till 50% lägre värdering än ett klädbolag i Sverige förutsatt att de har liknande fundamentala grunder.

"Köp de 100 lägst värderade bolagen på börsen när det är flyter blod på gatorna"

Håller med. Har själv lite som ett experiment lagt en bombmatta över ca 50 mindre bolag i USA som alla är värderade till ca 10% av sin högstanotering men varav alla har en underliggande verksamhet med befintlig försäljning. Alltså inga it-bubbelbolag utan bolag med faktisk substans. Mestedels bolag inom energi och shipping. Hittills har ett av dem gått i kk. Däremot har flera stycken gått upp med över 50%. Detta experiment motsvarar totalt ca 2% av portföljen så det är inga större risktagningar.


Hur hitta lågt värderade bolag?

Köp de lägst värderade bolagen i förhållande till vinster, tillväxt, substans, utdelning, konkurrenters värderingar och försäljning.

Anta att 10 bolag i samma bransch med liknande fundamenta alla handlas till ca P/E-tal 20 utom 1 bolag som handlas till P/E-tal 10. Då handlar man följdaktligen det billiga bolaget. Kanske låtar självklart men ändå är det ganska sällsynt att folk gör såhär. De flesta köper det som finns tillhanda på "sin" hemmamarknad oavsett relativ värdering.


Efter att ha hjälpt människor att bli rika halva sitt liv märkte Templeton att det inte alltid gjorde dem lyckliga. Därför ville han göra något för att både växa själv spirituellt och att få andra människor att bli lyckligare likväl. Enligt Templeton blir man inte främst lycklig av pengar utan av andlig utveckling. Detta är något jag håller med om. Jag har parallellt med kapitalackumulerandet intresserat mig för andlig utveckling. En tid var jag mycket inne på österländska filosofier och fann det mycket belönande för mig som person att förhålla mig efter vissa levnadsregler. Jag kommer att ta upp den tråden om några år igen garanterat.

"Det är finare är ge än att ta emot"

Jag har upplevt detta. Jag har själv känt stor glädje av att utveckla min medkänsla och övat mig i att ge mer än jag får. Detta har under de perioderna varit väldigt givande för mig.

"Att tjäna pengar ger tillfällig tillfredsställelse, att ge och göra människor nytta ger beständig lycka"

Jag håller med. Jag är nog inte mogen att leva helt enligt dessa modeller ännu men i framtiden är det inte otänkbart att jag ägnar stor del av min tid åt någon väldigt "filantropisk" sysselsättning.

"People aren't grateful for their blessings"

Haha, så sent som senaste familjemiddagen inledde jag med att anföra ett enklare tal om att vi borde vara mer tacksamma över vår vardag och vår välfärd. Märkligt att jag nu läser detta uttalande av Templeton också.

"I wish I had started much earlier in life with what is the most important, spiritual growth"

Jag är glad att jag så tidigt som vid ca 20 års ålder började intressera mig för andlig utveckling. Jag har öppnat den dörren på glänt och jag vet att jag kommer att titta in mer för jag såg "ljuset". Så att säga:)


Min egen reflektion av Templetons insikter är att de överensstämmer mycket väl med de österländska filosofiernas, då tänker jag främst på buddhismen. När han säger saker som "att ge är den enda bestående lyckan", så är det som att han skulle kunnat vara Dalai Lama själv:) En annan av mina förebilder för övrigt.

När han resonerar om gudsbegreppet så har han också ett öppet sinne för att Gud kan vara vad som helst, eller allting. Gud kan vara energi och materia. Jag håller med. Gud är bara något vi kallar det men det kan vara något väldigt vetenskapligt egentligen. Fantastiskt kul att han "puts it in that way", det är nämligen precis så jag sett på hela "gudsfrågan" under flera år.

I enlighet med hans tro har han upprättat ett sorts Nobelpris för personer som gjort framsteg för spiritualiteten. Fantastiskt bra gjort att fylla det hålrummet bland Nobelprisets kategorier.

Det är inte ofta jag känner stor samhörighet både logiskt rationellt och spirituellt på samma gång med en person men med Templeton känner jag faktiskt full förståelse och samförstånd på båda planen. Jag kommer att sträva efter att bli både en lika framgångsrik investerare som vis man som Templeton var.

Kanske är Sir John Templeton lika förbigången och undervärderad själv som hans favoritplaceringar var? Visst är inte hans årliga avkastning lika hög som Buffets men å andra sidan så investerade Templeton enbart i aktier och inte i onoterade företag som Buffet använt sig av för att generera kassaflöde till sina aktieinvesteringar. Alltså lite som att jämföra päron och äpplen måhända. Templeton har även en djupare syn på livets mening vilket gör honom långt mer intressant och mångfacetterad som person. Templeton är därför den person jag håller högst av de stora investerarlegenderna. Inget ont om Warren Buffet men kanske är han en smula övervärderad i relation till alternativen:)


Efter att ha tagit reda på detta om Sir John Templeton kommer jag att köpa hans böcker och böcker om hans investeringsstrategier för ytterliggare fördjupning.


PS. Precis som Templeton själv sade så måste man ha ett öppet sinne och vara öppen för att ändra sina uppfattningar. Kanske finner jag efter vidare fördjupning i Templeton att han inte är så fantastisk som jag för tillfället anser. Men tills vidare håller jag ovanstående för sant.